Efter att ha läst flera inlägg i ämnet framgår det ganska tydligt var en stor del av problemet sitter, chefer som inte förmår lyssna på sina medarbetare. En sjuksköterska som tydligen inte längre jobbar inom kommunen uttryckte det så här: "Jag skulle kunna tänka mig att jobba i en tuff situation... om jag blev respekterad och lyssnad på, om vi alla - oavsett arbetsuppgift eller nivå - tog vårt ansvar och tillsammans kämpade för att det ska bli bättre". (Sjuksköterska som hellre pendlar).
En undersköterska förmedlar en liknande upplevelse: "Protesterar man anses man .. som gnällig. Man får rådet att prioritera. Man rekommenderas till och med att söka annat jobb om det inte passar." (Tappad arbetsglädje).
Var gnällstämpeln kommer ifrån behöver man inte vara Sherlock Holmes för att lista ut. Arbetar själv i en organisation med ett väl fungerande chefskap och vet hur viktigt det är för trivsel i arbetet. Forskning visar på liknande resultat; "Flera medarbetare som hade lämnat företaget sa att orsaken till det var att de kände att man inte lyssnade på dem, att deras åsikter hade svårt att nå fram.
På arbetsplatser med hög grad av medkänsla däremot, är personalomsättningen låg. I en studie av personalomsättningen på ett företag beskrevs medkänsla och tillit som nyckelfaktor till varför man stannat." (Daniel E Martin, Compassion leadership).
Kanske dags att skicka cheferna för verksamheten på ledarskapskurs, så att man inte mister ytterligare personal inom hemsjukvården?
Anhörig
Cheferna lyssnar inte på medarbetarna
Elisabeth Lago Nilsson i Vimmerby funderar i ett inlägg på olika lösningar för att bota krisen inom hemsjukvården. Hon nämner dock inte en viktig orsak till krisen - chefskapet eller snarare bristen på chefskap. Lite som att bota symptomen istället för sjukdomen.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.