Man är helt enkelt villig att dra på sig en merkostnad på 21,5 miljoner och 2,5 miljoner per år trots att dessa pengar inte finns. Ekonomin lär vi återkomma till och vi vill istället lyfta den viktigaste aspekten i denna fråga: Det sociala och medmänskliga perspektivet.
När du eller dina föräldrar blir så pass gamla att man inte längre klara av att bo själv i sin bostad med hjälp av hemtjänst har man rätt att söka till ett särskilt boende. Förenklat kan man säga att du hyr en lägenhet men med skillnad att det finns bemanning dygnet runt.
Detta är ingen landsbygdsfråga. Det handlar om den sociala familjesituationen i detta skede av livet. Hur håller vi ihop familj, släkt och vänner om du tvingas bo långt bort från dem?
Att ha sina nära och kära runt om sig när du är gammal är viktigt. När våra föräldrar blir så gamla vill vi och våra barn ha möjligheten att göra spontana besök varje dag. Skulle våra föräldrar i framtiden bo på ett boende med flera mils avstånd till resten av oss i familjen kommer detta att påverka vår familjesituation stort.
Socialnämndens analys är tydlig. Trycket på dessa boendeformer är just nu stort i centrala Västervik och det ökar fram till 2030. Många äldre människor står i kö för att få flytta in i dessa boenden, även de som redan idag bor i ett särskilt boende men inte är nöjda med bostadsort. Samtidigt som det finns det tomma platser i Dalsgården.
Kronståhl, Hugosson och Bojdo, gör inte detta till en landsbygdsfråga. Tänk istället på de enskildas situation med sina familjer. Fråga dem de berör innan ni tar beslutet i kommunfullmäktige den 23 mars.
Harald Hjalmarson (M)
2:e vice ordförande
Kommunstyrelsen
Oppositionsråd
Jon Sjölander (M)
Ledamot
Kommunstyrelsen
Gruppledare
Dalsgården är ingen landsbygdsfråga
Vi noterar att den nya majoriteten inte är intresserade av att ta det ekonomiska ansvaret i frågan kring bygget av nya särskilda boenden.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.