Bergwall hade en bakgrund med sexual- och våldsbrott och en diagnos som sadistisk pedofil med betydande farlighet och upprepningsrisk. Bevisningen när han dömdes bestod mestadels av s.k. unik information som han lämnade under förhören. Sådan information kommer antingen från gärningsmannen eller från någon som råkar gissa rätt.
Inför rättegången om två av morden gjordes ett vetenskapligt test. Bergwall kände till i genomsnitt tio gånger fler sådana detaljer om morden som inte hade nämnts i tidningar än de tio personer som ingick i en kontrollgrupp.
I sin bok Kvarblivelse från år 1998 skriver Bergwall, som då hette Thomas Quick, om de 15 erkända morden. Han väver ihop sina berättelser om morden med sådant som han utan tvivel har gjort och upplevt.
År 2008 tog Bergwall tillbaka sina erkännanden, och åren 2009-2012 beviljades han resning efter att åklagare medgett hans ansökningar eller själva ansökt. Han frikändes utan att hans skuld i något fall blev prövad av domstol.
Det finns mig veterligen inte någon annan person som polisen har betraktat som starkt misstänkt för något av morden.
Domstolarna hade alltså ett mycket gott underlag för att döma Sture Bergwall. Nu är han frikänd och ska betraktas som oskyldig. Men ett antal åklagare, poliser, advokater och psykologer beskylls för manipulationer, fusk och andra allvarliga fel i tjänsteutövningen. Därför måste Quick-ärendet skärskådas även i den mån det berör skuldfrågan.
Viktigast för det svenska samhället är att granska mediernas roll. De flesta medier drog slutsatsen att Quick-ärendet är en rättsskandal. Att denna slutsats är felaktig tycks nu ha gått upp för många. Och det är ingen tvekan om att medierna har varit vårdslösa i sitt arbete.
Det handlar om två allvarliga fel. För det första har medierna utan tillräcklig grund spritt den lockande berättelsen om seriemördaren som inte fanns. Det gjorde de utan tillräcklig eftertanke. De borde ha frågat sig vad som var troligt. Och de borde ha frågat någon jurist vad det innebär att en person frikänns.
För det andra reagerade medierna allvarligt fel när vissa personer, bl.a. jag själv, höll emot. I stället för att undersöka sakfrågorna bättre angrep flera medier mig hårt, först hösten 2012 och på nytt igen nyligen. Insinuanta påståenden och kränkande beskyllningar har haglat.
I det skede av Quick-ärendet som inleddes år 2008 har i varje fall de mest tongivande medierna - inklusive public service - gjort allvarlig skada.
Redaktionerna bör nu ställa sig två frågor: Vilket ansvar har vi för sanningen, och för att alternativa hypoteser speglas? Är det viktigt för oss att det inte avslöjas att vi har haft fel?
Göran Lambertz
Det viktigaste för en tidning
Under åren 1976-1991 begicks ett antal mord i Sverige och Norge med omfattande men resultatlösa polisutredningar. Sture Bergwall, som var ute från Säter under dessa 15 år, erkände efter återintagningen minst femton mord. Elva av dessa hade begåtts under de aktuella åren, tre dessförinnan och ett senare. Han dömdes under åren 1994-2001 för åtta av de femton morden.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.