De tar emot vuxna människor mellan 16 och 64 år med kognitiva svårigheter vilket innebär nedsättning av intellektuella funktioner som språk, minne, rumsuppfattning, uppmärksamhet samt planerings- och problemlösningsförmåga.
Men var finns barnen? Ingenstans visar det sig. Vi är jätteduktiga på att rädda förtidigt födda barn, men dåliga på att följa upp vad som sker under uppväxten. Vi har också ett flertal andra sjukdomsdiagnoser där barn drabbats av exempelvis traumatiska hjärnskador, hjärn- eller hjärnhinneinflammationer, barn som drabbats av upprepade hjärnskakningar, hjärnblödningar, barn som legat i hjärtlungmaskin i samband med operation av svåra medfödda hjärtfel och barn som opererats i hjärnan alternativt erhållit strålbehandling mot hjärnan, alla dessa grupper av barn behöver följas upp, då en hel del av dessa har funktionsnedsättningar i hjärnan. Att barn har svårt att lära sig läsa och skriva, har koncentrationssvårigheter m.m. kan mycket väl bero på en förvärvad hjärnskada i samband med förlossningen, eller under uppväxten. Att det då inte finns resurser att tillgå för att göra dessa utredningar och behandlingar är skrämmande. När dessa barn väl fått en diagnos har de rätt till hjälp och behandling, men problemet är att det inte finns några som helst utredningsresurser för barn och ungdomar under 16 år. Barnen är vår framtid sägs det ofta, på dem ska inga besparingar göras. Nu är det upp till bevis för sossemajoriteten i Landstinget med Anders Henriksson (s) i spetsen, är barnen vår framtid eller ska de även fortsättningsvis diskrimineras?

Henrik Yngvesson (m)