Antingen hör man till "Breda-ut-sig-folket" som placerar sin väska eller andra tillhörigheter så att man slipper få någon obekant på intilliggande sittplats, eller också skärmar man av sig totalt med hjälp av vår tids skygglappar: Smartphonen.
När jag åkte i Stockholms tunnelbana var jag omgiven av medresenärer som inte hade någon som helst koll på sin närmaste omgivning - man hade i stället kontakt med den wida wärlden.
Alla satt där och gjorde sin tum-gymnastik på sina plattor när det plötsligt kom en ringsignal från en av dem. Plattans ägare svarade och sa vad han visste - att han var i tunnelbanan.
När uppringaren tydligen frågade var han befann sig, uppstod en lätt förvirrad blick i mannens ansikte varefter han svarade att "jag tror att det är Skanstull?"
Med teknikens hjälp ha vi alltså lyckats nå hela världen men samtidigt fjärmat oss från vår allra närmaste omgivning. När jag lite senare fortsatte min resa med buss, möttes jag av samma klientel till medpassagerare.
Då jag var lite osäker om bussens linjesträckning och frågade en kille om detta, blev han uppenbarligen störd i något viktigt surfande, drog ur en av öronpropparna och svarade kortfattat, innan han åter gömde sig i cybervärlden.
Det visade sig dock att killen och jag steg av bussen vid samma hållplats varefter han fortsatte sin tum-gymnastik medan han med bestämda steg närmade sig en rykande färsk hundskit på trottoaren.
Jag fann dock ingen anledning att åter störa den till synes så upptagne mannen...
Tommy Rosenlind, Västervik
Elektroniska mobila skygglappar
Förra veckan befann jag mig i Stockholm. Ni vet den där platsen där alla gärna trängs i dörrar, på bussar och i tunnelbanan, men samtidigt verkar livrädda för kontakt med sina medmänniskor.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.