Jo, genom att lyssna på och prata med föräldrar, syskon och andra. Genom att erbjuda nya svenskar både praktik och svenskaundervisning tycker jag att vi tar ett steg mot att lösa fler problem med en åtgärd.

Det tar kortare tid tills man blir självförsörjande, har lärt sej språket och hittat sin plats i samhället.

Om ni med dåliga arbetsvillkor menar rätten till heltid, så sätts projektet önskad sysselsättning igång i år. Löner är både en nationell och lokal fråga, men att kunna få lön för utfört arbete är bättre än att behöva försörjningsstöd. Att låta arbetslösa ungdomar praktisera har mött främst ett hinder - nämligen facket. Men det står dem fritt att utbilda sej till undersköterska, utbildningen finns här och tar 1,5 år.

Att bestämma hur verksamheten ska bedrivas för att fungera är en ledningsfråga. Jag förutsätter att ledarna har samråd med personalens företrädare.Vi ska börja med projektet på Vapengränd därför att de har erfarenhet med många anställda som är födda i annat land.

Redan nu finns det brukare som inte pratar svenska på särskilda boenden, eftersom en dement person bättre kommer ihåg tidiga minnen, i framtiden kan det bli fler och det blir en fördel att ha personal som är flerspråkiga.

Jag vet inte hur mycket tid ni tillbringar på särskilda boenden. Jag är där ofta och jag vet att en kram, en klapp på kinden och en stund när man skrattar ihop- det är ett universellt språk. Och jag är övertygad att svenskan kommer fortare om man är motiverad och får öva i verkligheten.

Det är lätt att säga att det är fel väg, men det här är i alla fall en väg som vi ska prova.

Ingela Svensson (C)