Det är för mig obekant, när björnstammen i Östergötland dog ut. Varg förekom fortfarande fram till mitten av 1800-talet.
På den mark i Kinda kommun som jag äger och bebor, dödades den sista vargen för 200 år sedan. Skinnet finns bevarat med uppgift om tid och plats.
I och med att de stora rovdjuren försvann från bygden, förbättrades villkoren för husdjursskötsel avsevärt, och bonden fick en tryggare tillvaro. Även stammarna av hjortdjur började växa.

Det är för mig en gåta, hur man kunnat fatta politiska beslut om att aktivt återinföra vargen i delar av Sverige, där den, av begripliga skäl och med stöd av staten, sedan 150 - 200 år varit utrotad.
Bortser man från, eller inser man inte konsekvenserna av en återinplantering efter så lång tid, i ett samhälle som är så pass förändrat, och där det numer inte ges rimliga möjligheter att lagligen freda sig mot det hot vargen utgör såväl mot husdjursskötseln som mot viltvården?

Genom beslutet om vargutsättning, har staten i juridisk, ekonomisk och moralisk mening påtagit sig ett stort ansvar gentemot landsbygdens folk och besökare, för de skador, olägenheter och obehag närvaron av varg medför. Vem vill se sin hund dödad under jakt eller promenad? En del skador kan ersättas ekonomiskt men långt ifrån alla.
Vilda djur i frihet tillhör ingen och kan inte försäkras eller ersättas om de förolyckas. Rätten till jakt har dock ett ekonomiskt värde som får allt större betydelse för markägaren.

Mycket tid och pengar läggs ned på viltvård och på åtgärder för jakten i syfte att skapa långsiktigt bärkraftiga jaktrevir. Något som snabbt kan tillintetgöras, där vargen fått fotfäste.
Tydliga exempel finner vi t.ex. i Värmland och Dalarna. Kraven på ersättning Staten kan bli avsevärda.
Sedan den första snön föll i januari, har ett flertal uppgifter förekommit om vargspår i Kindabygden. Även sägs en älgko ha hittats riven, och en s.k. åtelkamera vid en viltfoderplats sägs ha registrerat en vargtik med ett par valpar. Vad av detta som kunnat bekräftas vet jag dock inte.

Vetskapen om förekomst av varg och antal vargar förfaller ganska svävande. Så vitt jag förstår, saknas tillräckliga resurser för att på ett tillfredsställande sätt fortlöpande kunna räkna och kartlägga vargstammen. Hur skall man med sådana förutsättningar kunna upprätthålla begränsningen av vargstammen såväl geografiskt som till de drygt 200 djur Riksdagen beslutat om?

Skall man till varje pris värna om en svensk vargstam, vore det lämpligast att inrätta reservat i en eller ett par av nationalparkerna i landets nordligaste delar.
Beslutet att med vargen öka den mellansvenska naturens mångfald, visar tyvärr på politisk enfald.

Johan-Gabriel Beck-Friis