Jag har haft oturen att behöva akut och kvalificerad sjukvård flera gånger i mitt liv. Det har handlat om tumörer, om en trafikolycka, cykelolycka, en större fallolycka och akuta sjukdomstillstånd.
Jag har vårdats flera gånger i Västervik och ibland har jag skickats till Universitetssjukhuset i Linköping när det har varit nödvändigt med specialvård.

På Västerviks alldeles lagom stora sjukhus talas det svenska med lite olika dialektala inslag. Någon har med sig östgötskan, ganska många för den lokala dialekttraditionen vidare, några lägger spännande, exotiska melodier från helt andra språk i sin svenska och någon har importerat "Stockholmskan".
Denna språkliga mix bådar gott; sjukhuset kan alltså dra till sig kvalificerad personal även utifrån, och då måste det ju vara ett bra sjukhus, eller hur?

Jag har nyligen genomgått en operation och legat på Kirurgavdelning 2 -liksom jag gjorde 1997. Personalen var lika trevlig då som nu?
Sjukhusets storlek känns för mig som patient positiv. Man kan snabbt nå alla - och jag uppskattar att personalen inte verkar vara av den ombytliga sorten. Yrkesmänniskorna jag har mött känns mycket kompetenta och insatta i sina arbetsuppgifter.

Det är val så småningom. Jag kommer att vara extra observant på vem eller vilka som företräder tankar och konkret handling där långsiktighet och kvalitet är grunden för vården i Kalmar län, för vården vid det alldeles lagom stora och mycket fina Västerviks sjukhus.
Vi måste kämpa, allihop, för att behålla grundtryggheten inom vården. Vi väljer inte sjukdom och olyckor som följeslagare i våra liv. Vi drabbas av dem. Oavsett inkomst, social status och kön.

Ni finns allihop på en piedestal i mitt hjärta, alla från ambulans- och akutenpersonalen, till den fantastiska personalen på IVA och på kirurgavdelning 2 som hjälpte mig igenom allt.
Var stolta allihop för det viktiga jobb ni utför så väl.

Berit Bernelycke,
Loftahammar