Insändare: Föräldrar och förskola - komplement till varandra

Jag ville också tydliggöra den stora skillnaden mellan hennes och min syn på den kommunala barnomsorgen.
Utgångspunkten för mitt resonemang är mitt starka tvivel över Brunegårds ambitioner att vilja ta tillvara barnens intressen. Hon hade mage att på fullmäktige rösta ner förslaget om säkerhetsbälten till våra barn i skolskjutsarna för att följande dag i denna tidning kräva en bred uppslutning för sina idéer om kommunalt självbestämmande över barnomsorgssubventionerna. I nästan samma andetag sviker hon först barnen - enligt denna tidnings ledare på ett "fattigt, futtigt och ynkligt sätt" - genom sitt nej till krav på bilbälten. Ögonblicket senare vädjar hon i barnomsorgsfrågan till vår känsla för barnens bästa, ett lysande exempel på konsten att tala med kluven tunga!
Till Glennfalk vilja säga: Alla barn behöver sina föräldrar, oavsett om man väljer att låta dem ta del av den kommunala barnomsorgen eller om en av föräldrarna väljer att stanna hemma under längre tid än vad världens mest generösa föräldrarledighetslag ger utrymme för. Det är därför feltänkt att ställa barnomsorgen mot föräldrarna. Barnomsorgen är ingen konkurrent till hemmet och aldrig någonsin någon billig ersättning för det som en mamma och en pappa betyder för barn. Barnomsorgen är precis som skolan ett pedagogiskt komplement till allt det som föräldrar ger sina barn. Därmed faller Glennfalks resonemang som ett korthus. Det är inte alls frågan om ifall föräldrarna eller staten är bäst på att vårda barn; föräldrarna är bäst på det som dem tillkommer och förskolan på det som den tillkommer.
Slutligen vill jag påpeka för Glennfalk att Kd:s förslag inte alls innebär att föräldrarna får ökad makt över hur barnomsorgspengarna fördelas. Förslaget innebär däremot att besluten flyttas från stat till kommun. Varför skulle det gynna barnen?
Så till Gudrun Brunegård. När Gudrun Schyman provocerade med uttalandet "död åt familjen" handlade det om en helt annan debatt. Hon ville påtala att familjen statistiskt sätt är en mycket farligare miljö för kvinnor än t ex krogen. Långt fler fall av kvinnomisshandel sker nämligen inom familjens väggar än i krogmiljöer.
Sedan dina obehagliga insinuationer om familjer med frånvarande pappor. Minst en fjärdedel av dagens svenskfödda 17-åringar har under sin barndom upplevt en separation mellan föräldrarna. Det är en betydligt större andel än för bara 15-25 år sedan då andelen uppskattats till 15 procent. Går vi tillbaks till 1900-talets andra och tredje årtionde var det fråga om knappt 1 procent. Ett antal barn har aldrig levt med bägge sina ursprungliga eller biologiska föräldrar. Sådan ser verkligheten ut i dag Gudrun. För denna stora och mest utsatta del av familjerna i Sverige, är alternativet att den enda familjeförsörjaren ska stanna hemma under barnens uppväxt, inte tänkbart. Tvärtom är förskolan som mest betydelsefull främst för barn från familjer där resurserna på olika plan är små. De utsatta barnen är förvisso överrepresenterade i den här gruppen av familjer. Det är dock inget skäl för att vare sig kasta skit på de ensamstående eller förskolan. Tvärtom skulle andelen utsatta barn säkert vara mycket större om inte förskolan fanns.
Förskolan, säger Brunegård, berövar barnen viktig tid med föräldrarna. I så fall råder väl samma förhållande med skolan? När du nu angriper de föräldrar som för sina barns bästa väljer den kommunala barnomsorgen och gör gällande att dessa föräldrar därmed försummar sina barn, borde du väl också uppmana till skolbojkott? För du har väl insett att förskolan är en pedagogisk verksamhet liksom skolan, inte en barnparkering?

Jan Östling
Vänsterpartiet