Kantarellerna hamnade i en skål där de skrumpnar lite för var dag som går. Jag får lägga dem i morgondagens gryta, så de i alla fall inte plockats förgäves. Och som tur är, har jag tallarna och askarna kvar, i slänten upp från huset. Tack vare slänten ser jag inte heller fördärvet. Men när jag står där i gränslandet mellan skog och tomhet känner jag en tacksamhet över, att jag trots det förlorade har kvar mina minnen. Under drygt trettiofem år blir det många. Speciellt om man älskar skogen och den värld av fantasi, sagor och poesi som den ger.

En gång hade jag en annan skog. Min barndoms skog hemma i Kölefors. Den avverkades också och de kända stigarna, gläntorna och slätterna förändrades och försvann. Men minnena finns kvar. Den skog som nu är avverkad är mina barns barndomsskog. Invid den har de vuxit upp. Där har de lekt kurragömma, vandrat och plockat bär och svamp. Jag minns när de båda äldsta fick kikhosta och skulle gömma sig för mig under skogsvandringen. Det gick inte så galant. Plötsligt hördes en hostattack bakom en sten eller buske och gömstället var avslöjat.

Gränsland. Själv har jag också nyligen passerat en gräns. Sextio år. Känns inte alls något annorlunda. Och det hade jag inte heller trott. Visst skrumpnar man lite, precis som svampen. Men i rätt sammanhang kan man likt kantarellerna i grytan, bidra med lite smaksättning. Och inuti travar man på. Dock kanske lite mera lyhört. Försöker hitta tillbaka till kärnan där inne, till flickungen, till mycelet och grogrunden till det som var ämnat att följa med den här kvinnokroppen på resan genom livet. Och att lära mig att sluta förändra det som är naturligt och viktigt, där inuti mig. Låta det mjuka få ta sin plats. Inse att jag aldrig får de där hårda armbågarna som ger position och makt. Mina mentala armbågar är lika uddlösa och mjuka som den där fetvadden mamma lade vid örat när man hade öroninflammation.

Ibland, när jag studsar nerför trappan från övervåningen hemma, slås jag av tanken och undran när de där snabba sprången ska bli lite mera försiktiga? Det ska erkännas att det redan går lite tyngre uppför. Och när kommer den dagen då jag slutar med att tokdansa i köket till Tina Turners "Steamy Windows"? Eller tar en tango med mig själv i Brita Borgs "Banne mej"? Skit samma. Om jag till sist bara mäktar med att kravla mig nerför trappan eller stampa takten med foten, tror jag att den där tösen inombords är lika glad för det. Förstår och känner ömhet.

Om jag blivit förvarnad om att skogen skulle försvinna, hade jag då tagit en sista promenad? Följt rådjurens stigar, väjt för skrevorna, gått försiktigt över de mossklädda berghällarna. Suttit på höjden och hört suset av tallarna. Rört med handen över lingonris och tuvor. Kanske. Eller också hade jag skjutit upp det och trott att det fortfarande fanns gott om tid, till avsked. Aldrig kunnat förutse den omedelbara och totala ödeläggelsen. Och i sanning ska sägas, att det finns mer kvar av skogen, om jag vandrar längre bort. Kanske hittar jag nya kantarellställen, lingontuvor och blåbärsris som dignar av bär stora som oxögon. För likväl som det finns vägar kvar att vandra för en nybliven sextioåring, väntar också nya stigar i skogen. Och man kan alltid i trygghet, nyfiket följa det okända. Så länge man inte går vilse, eller vandrar bort, ifrån sig själv.