Jag uppfattar att en av orsakerna till att vissa offentligägda verksamheter privatiserats är att man anser att verksamheten på så sätt kan drivas mer rationellt och effektivt och därmed bli billigare.
Utan vinstintresset i ett företag skulle incitamentet att driva en kostnadseffektiv verksamhet vara minimal eller kanske ingen alls. Vinstintresset är därmed ett fundamentalt motiv. Att driva verksamheten genom stiftelser eller kooperativ som socialdemokraterna föreslår framstår som helt verklighetsfrämmande. Att låta en icke vinstdrivande organisation driva verksamheten innebär ingen garanti för kvalité och effektivitet och det egentliga problemet som är brist på kvalitetskontroll kvarstår oförändrat.
Även i icke vinstdrivande organisationer finns fortfarande risker för att pengar försvinner till annat än den egentliga verksamheten. Detta skulle bli ännu svårare att få insyn i och kontrollera än i ett företag. Jämför t.ex. alla excesser i ersättningar till ledningen och andra kostsamma aktiviteter inom Röda korset.

Problemen inom skola, vård och omsorg som uppdagats under den senaste tiden är till största delen hänförbar till brister vid upphandlingen och otillräckliga system för övervakningen av kvalitetsnivån. Svagheten ligger alltså hos kommuner eller landsting som ej klarat av att ta sitt ansvar hänförbart till uppenbara kompetensbrister. Det går inte att skylla ifrån sig på de mer eller mindre seriösa, operatörer som man sålt verksamheten till eftersom ansvaret ligger kvar hos den sköter upphandlingen d.v.s. Landsting och Kommuner i detta fall.

Lämpligen kan man jämföra situationen med bilindustrin. En biltillverkare har säkert tusental underleverantörer för komponenter och detaljer. För att kunna hantera detta krävs ett sofistikerat kvalitetssystem som täcker allt från heltäckande avtal med underleverantören till rent teknisk kvalitetskontroll. Det är ju alltid biltillverkaren som ansvarar för slutprodukten gentemot bilköparen. Minsta brist hos underleverantören kan få förödande effekter. Exempel är Toyotas gigantiska kostnader som förorsakats av defekta komponenter från underleverantörer med tillkommande badwill.

Det bör också uppmärksammas att den offentliga, skattefinansierade, sektorn upphandlar stora mängder produkter och tjänster från privata vinstdrivande företag såsom sjukvårdsutrustning, läkemedel, läromedia, skolbänkar, städning etc. etc. Många av dessa företag kan också vara ägda eller delägda av s.k. riskkapitalister. Var dessa vinster som också består av skattemedel tar vägen har vi ingen aning om och vi tycks inte bry oss eftersom vi tror att det är full koll på upphandlingen och därmed ingen risk för övervinster.

Det är högst sannolikt att många skattekronor också här hamnar i skatteparadis. Även om inte företagen själva placerar vinsterna där så kan mycket väl utdelningen till de privata aktieägarna ha placerats där. Det rör sig fortfarande om skattekronor. Skall man ställa krav på att även dessa företag skall vara icke vinstdrivande blir nog förvirringen total.
Om vi nu nödvändigtvis skall sälja ut offentligt ägda verksamheter så krävs en omfattande förstärkning av upphandlingskompetensen och system för kvalitetsövervakning. Det är detta uppenbara kompetensproblem som bör diskuteras i första hand. Att man också sålt ut vissa verksamheter för en spottstyver, vilket möjliggjort kraftiga vinster för riskkapitalisterna, är ett ytterligare ett fatalt misstag men lite sent att åtgärda nu. Förhoppningsvis har man lärt sig något inför nästa utförsäljning.

Björn Boethius