Nog känner man maktlöshet, när oförsonligheten talar. Men också förtröstan när man ser medmänniskans vilja att hjälpa. Och jag vill tro, att trots alla hinder och all ondska, finns där ett hopp för mänskligheten. Jag skrev för många år sedan en text i min bok "Ögats Resa, Tankens Flykt". Den visar på, att Hoppat alltid når fram:

Det knackade på dörren sent en kväll, i Sorgens hus. Det var Hoppet som stod utanför. "Du är sen, sa Sorgen. Jag har väntat så länge. Klockan är nästan tolv." "Släpp in mig, sa Hoppet. Jag fryser och vägen hit har varit lång och svår." Tveksamt släppte Sorgen in Hoppet i sitt hus. "Så kallt och mörkt här är, sa Hoppet och såg sig omkring. Varför?" "Jag ska helst inte synas, sa Sorgen. Alla vet att jag finns men de vill helst att jag inte märks. De tycker det är bäst så." "Vilka", frågade Hoppet. "Bland andra Sveket, Glättigheten och Falskheten", svarade Sorgen. "Jag förstår, sa Hoppet. Men tänd nu brasan i den öppna spisen, så tänder jag ljuset i fönstret."

När så var gjort vände sig Sorgen till Hoppet. "Berätta! Varför är du så sen? Vad har sinkat dig?" "Först mötte jag Hatet, sa Hoppet. Som en mur av hårdaste järn reste det sig. Det tog lång tid att klättra över den muren. Men när jag kommit ner på andra sidan föll muren samman, som ett sandslott när vågorna stiger. Så är Hatet: Starkt, skrämmande och obändigt för betraktaren, men byggt på svaga och bräckliga pålar. Sedan mötte jag Tvivlet. Jag frågade vilken väg jag skulle ta till ditt hus, men Tvivlet vågade inte lita på att jag var Hoppet och att Sorgens hus var här. Tvivlet satt bara där livstrött vid vägen med sitt gulnade ansikte i händerna. Usch! Det mötet kändes så kallt, som höstregn mot mitt bröst. Jag skyndade därifrån för att på egen hand hitta den rätta vägen. "Fick du ingen hjälp", undrade Sorgen. "Jo, sa Hoppet. Hjälpen kom inifrån av min vän Förtröstan. Och snart förstod jag att jag var på rätt väg igen. Då stod jag plötsligt ansikte mot ansikte med Skräcken. Lika gammal och hålig, som vanligt. Döden finns ristat i hans ansikte. Han vet sitt slut men klamrar sig fast med sina starka klor i allt han får tag i. Men det är bara den som är rädd han kan nå. Jag hälsade och presenterade min vän Glädjen. Då sprang Skräcken kvidande in i den tjocka dimman."

Du har mäktiga vänner", suckade Sorgen. "De bästa man kan ha, sa Hoppet. Nåväl, sedan trodde jag att jag snart skulle vara framme. Jag kände din längtan så starkt. Men plötsligt fanns där två stycken, som slagit följe. Var för sig är de ganska ofarliga, men i sällskap är de farligare än de andra tillsammans. Det var Dumheten och Fegheten. Det tog lång tid att besegra dem. Först försökte jag tala med Dumheten. Min vän Kunskapen och jag ägnade dyrbar tid till att försöka få honom att förstå. Det gick inte. Istället fick jag lura iväg honom. Mycket enkelt, men jag vet ändå att det var riktigt att först göra ett försök tillsammans med Kunskapen. För kanske lyckades vi så ett frö av insikt hos honom. När Dumheten försvunnit var Fegheten en enkel match. Som en skrämd råtta smög hon iväg.

Sedan förstod jag att jag var nära ditt hus, trots att det var mörkt och din trädgård är snårig och vildvuxen. Jag tog sällskap sista biten av vägen med mina bästa vänner, Kärleken och Vänskapen. Bättre ressällskap kan ingen ha. Och jag förstod att du behövde träffa även dem.
"Jag är glad att du kom fram till slut", sa Sorgen. "Jag kommer alltid fram till slut, sa Hoppet. Även om tiden nästan tycks vara ute." "Så liten jag känner mig, sa Sorgen. Jag liksom krymper. Brasan värmer in i själen och ensamheten är borta. Tack för att du kom!" "Tack för att du släppte in mig", sa Hoppet.

Det ljus som Hoppet tänt i Sorgens hus lyste klart i mörkret. Någonstans slog en klocka tolv slag. Men Sorgen vilade som ett barn i Hoppets famn och utan rädsla såg de fram mot gryningen. Och Sorgen visste att han hade rätt att finnas och även synas. Men aldrig ensam, utan som en del av Hoppet, Kärleken och Vänskapen.