Det finns en grupp i Sverige som, enligt statistiska centralbyrån, år 2013 utgjorde 19 procent av befolkningen. En grupp som alltför ofta faller genom hålen i sociala skyddsnäten, och har gjort så i flera år, utan att åtgärder tagits för att lösa problemet.

Inga problem är olösliga om bara viljan finns. Ämnet har tagits upp gång på gång med stora sympatier för att sedan hamna under mer eggade frågor. Visst finns det löften och idéer men vad betyder de utan en insats?

Denna grupp är ofta för stolt för att be om hjälp. Kanske är det därför de inte ses och hörs lika mycket som de borde. Men varför betalar vi all denna skatt på skatt på skatt för visst går 17 000 kronor till skatt för den som tjänar 25 000 kronor om inte för vår egen så väl som våra nära och käras trygghet livet ut?

Det är de "årsrika" jag talar om.

Vi säger ja till både det ena och det andra. I Landskrona kostade kommunen på sig en dimmaskin för att skapa en trolsk atmosfär, vilken kostade 200 000 kronor. Dimmaskinen kom att placeras i en rondell. Dimma i rondell, ingen bra idé och pengarna var bortkastade på något fullkomligt ogenomtänkt.

Ett ännu värre exempel är när stiftelsen för strategisk forskning ställde till med fest och inbjudningskorten i plexiglas kostade 185 000 kronor. Hur heliumballongerna lyckades kosta 138 346 kronor kan man nog aldrig förstå. Mellan 2009-2012 fanns det 9,3 miljoner kronor att lägga på stiftelsens fester.

Lika illa när vår egen kommun, Hultsfred, satsar 400 000 kronor. På vindkraftsbolag i Sundsvall för att börja köpa och sälja el.

Inget av detta har med kommunal kärnverksamhet att göra. Listan över skatteslöseriet kan göras än mycket längre.

Folkpartiets nya krafttag innebär bland annat bättre satsningar på målet om att äldre, som tidigare fått frysmat inkörd i mikron, istället ska få hjälp att laga mat, hemma i det egna köket.

Plötsligt tycker många att det blir ekonomiskt orealistiskt. "Det finns ju inga pengar". Ur moraliskt perspektiv får frågan stöd men i praktiken känns den omöjlig att genomföra. Pengar kan läggas på mycket, men inte på att mormor ska få ordentlig mat och sällskap. Det är en "lyx" vi inte har råd med.

Vad händer då med allt prat om värdigt liv och om att skattepengar bör gå till de som inte kan rädda sig själva?

Vi som är så duktiga på att sätta oss in i de nödställdas situation och vilja hjälpa. Varför misslyckas vi så när de gäller våra behövande äldre?

För när en 84-årig dam hoppar utför balkongen under sitt möte med biståndshandläggaren kan man vara rätt så säker på ett misslyckande. Eller tycker de flesta av oss inte att en årsrik människa har förtjänat vårt stöd och engagemang?

För det är det jag själv vill ha när jag blir rik i åren och jag kan inte tänka mig att någon skulle längta efter något annat.

Linnéa Khan, 20 år,
Hultsfred Liberal
Ungdom (FP)