Ryktena gick genom Susanna, till hennes far Anders - känd som läkare, eller ska vi säga doktor, ja, till och med "djungeldoktor".
När han fick höra att jag sörjde min Svartnos, så tänkte han "det måste vi göra något åt". Efter moget övervägande fattade han sitt beslut. "Jag skriver ut ett recept!" Estelle måste ha en ny katt.
I november åkte Anders med sin fru Gudrun till sitt barndomshem på Västgötaslätten - där fanns det katter i parti och minut. Gudrun ringde till mig: "Ska du inte ha en katt? Här finns flera stycken."
Jag var betänksam, jag hade ju haft Svartnos i 11 år och nu är jag 83 år. 83+11=95 år. "Du pratar", sa Gudrun, "du lever säkert tills du blir hundra!"
Jag bad att få sova på det. Lördag morgon ringde hon igen och undrade. Jag sa att eftersom de gjort så stora besvär så tackade jag ja. Samma kväll kom de med katten, släppte ut honom ur buren i hallen och vilken uppenbarelse! Ömsesidig kärlek vid första ögonkastet. En strimmig tigerrandig hankatt, 8 månader gammal, med rosa nos, vita tassar, vita morrhår, vit haklapp och rosa trampdynor.
I dagens läge har jag varit med honom till veterinären. Han har kastrerats och fått nödvändiga sprutor samt chip i nacken och halsband. Jag har gett honom namnet Grålle Sötnos. Han är helt enkelt underbar, sköter sig perfekt med mat och med krafs i lådan.
Här är mycket tillgiven och gosestunderna är många. Tänk, nu är jag inte ensam i huset när jag kommer hem. Då har jag någon att prata med. Grålle har gått husesyn, och jag tror inte något har undgått honom - han har varit överallt. Ibland undrar jag om han inte är mera vild än tam. Det är fart och fläkt under hans lekstunder. Han klättrar i gardiner och draperier. Det händer också att många saker brakar i golvet och går i kras. Men vad gör väl det - matte har ju ändå så mycket saker!
Men när han sover är han så gullig. Skillnaden mellan honom och en baby är inte så stor. Jag haft två gulli-puttar som sovit på min arm, så jag vet.
Med önskan om en God Jul och ett Gott Nytt År.
Matte Estelle Samuelsson,
Vimmerby
Hund eller katt - människans bästa vän
Undertecknad blev med katt för tre veckor sedan. Jag har varit kattvän så länge jag kan minnas - sedan "barnsben" kan man säga. Den senaste sommaren har varit rätt så tuff, eftersom jag fick låta avliva min älskade Svartnos - en svart panter med silverglänsande päls - som blev sjuk i kattsnuva. Vi hade bott ihop i 11 år, så saknaden blev stor. Han var så trogen, så trogen. Det blev så tyst och tomt efter honom.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.