Jag tror inte alls att det är den som är problemet utan snarare det klibbiga grå moln av egoism som breder ut sig och som troligtvis har sitt ursprung i psykologers, terapeuters och den övriga hälsobranschens uppmaningar som: sätt dig själv i första rummet, du är viktigast, bry dig om dig själv i första hand... och plötsligt kom barnen i andra, tredje och kanske till och med fjärde hand.
Det beteende ibland unga som vi kan se i dag är bara sekundärer som blommat ut i progressiva se mig beteenden. Jag skulle vilja påstå att barnen ger de vuxna en chans att börja sätta gränser och återuppta sin roll som förälder, men i stället klibbar det gråa molnet vidare och snart kanske vi har förlorat vår chans.
Vi måste börja låta våra barn i i första hand, visa att vi bryr oss genom att våga sätta gränser, som vuxna kommer barnen att tacka oss och vara fria från dåligt samvete.
Att ge är att få, ju mer du ger, ju mer kommer du att få tillbaka. Jag tänkande ger bara energi till det klibbiga grå molnet. Att låta andra komma i första hand visar prov på inre styrka, tolerans, hänsyn och ödmjukhet, vilket många i dagens samhälle visar upp stora brister på. Men jag vill också tillägga att jag inte tror att det fulla ansvaret ligger enbart på föräldrar, utan givetvis ligger ansvaret på alla vuxna i det gemensamma samhället.
J.B. Sivertsdotter
I egoismens fotspår
Jag läste i tidningen om ungdomars drickande och tänkte; stackars barn, helt övergivna åt sitt öde.Någon sa att det stora felet är den fria uppfostran, men fri uppfostran handlar inte om att inte ge sina barn tid, eller att strunta i hur de beter sig, utan den handlar om att ge sina barn spelrum och möjlighet att utveckla sitt eget fria tänkande under ansvar, fritt från indoktrinering.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.