Jag följde denna minnesstund via TV och blev djupt gripen, när Margareta Strömstedt reste sig upp, ställde sig intill kistan och sjöng en sång ur den gamla sångboken "Guds lov":
I en djup oändlig skog, svart av moln, där åskan slog, Gick ett litet barn en gång, dagen lång.
Ja, den dagen var så lång, himlen mörk och skogen trång. Barnet i sin ensamhet gick och grät.
Grät och tänkte: Aldrig mer jag min faders boning ser. Här i mörker, köld och nöd, blir jag död. Just då, när jag förtvivlad var, molnet vek och solen klar, glänste fram och i dess ljus fanns Faderns hus.
Allt var nu på stunden gott, allt stod nu där som förr det stått, samma hem och samma far, allt var kvar.
Margareta Strömstedt stannade där, men sången har 28 verser. Där beskrivs många svårigheter men också hur dessa får en lycklig upplösning. I begravningsgudstjänsten deltog bland annat Lennart Koskinen, senare biskop i Visby, som lyssnade intensivt på Margaretas sång. Sången var ju enkel, men familjen Astrid Lindgren kom ifrån var också enkel. Själv har jag minnen från 1940-talet, då jag ibland fick hjälpa Samuel August med vissa göromål. Då hände det att Astrid Lindgrens mamma Hanna kom ut till oss och tyckte vi skulle ta en rast.
Vi satte oss inne i köket och fick njuta av 11-kaffet och det hembakade brödet. Själv kunde jag inte låta bli att titta på de vackra tavlorna och bonaderna, som gjorde allt så hemtrevligt.
Paul Larsson,
Hitthem, Kisa
I köket hos Samuel August och Hanna
Undertecknad läste signaturen "Elisabeths" inlägg den 1 februari om Astrid Lindgrens begravning och Tommy Körbergs sång till Astrids egna ord och vill i sammanhanget nämna, att den jordfästningen länge kommer att finnas och växa även i mitt och mångas hjärtan under lång tid framöver.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.