Insändare: Inget får prioriteras före kampen mot mobbning

Jag vill gärna slå fast, att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning i den bemärkelsen, att de omedelbart agerar på ett bra sätt, när personal får signaler om, att något har hänt. Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning.

Men trots den nya skollagen som började gälla den 1 juli 2011, och som innehåller både anmälnings- och handlingsplikt så är arbetet - eller snarare brist på arbete - mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof.
Både det främjande, förebyggande och vid behov det akuta arbetet.

Tyvärr finns det fortfarande skolledare, lärare och annan skolpersonal, som är utrustade med skygglappar för ögonen och hörselproppar i öronen genom att hävda: "På vår skola förekommer aldrig mobbning." "Här finns inga elever som kränker varandra." Och det värsta är, att de i sin verklighets förvanskade kunskapsbrist själva tror, att deras påståenden är sanna.

Sedan finns det vuxna i skolan, som ser mobbning och hör kränkningar, alltså ser och hör sanningen, men ändå förnekar den, genom att uttrycka plattityder som: "Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra" "Den som sig i leken ger, får leken tåla." "Det är ingalunda ens fel när två träter".

Därigenom höjs också acceptansnivån. Det händer därför att ingen vuxen reagerar, när elever skriker "hora", "cp-idiot", eller "bögdjävel" i korridorerna, trots att de bevisligen hör okvädningsorden hagla.

Armbågar i sidan, sparkar i ryggslutet, och kraftiga knuffar blir vardagsmat. Elever fryser ut - isolerar - andra elever, utan att någon i skolpersonalen opponerar sig och lägger sig i.

Den ökade toleransnivån innebär givetvis också, att det blir svårare att upptäcka de elever, som ständigt, och ännu grövre mobbas och kränks.

När vi vuxna genom skolplikten "tvingar" våra barn och ungdomar till minst nio år i skolan - förskoleklass och gymnasieskolan kallar jag för obligatoriskt frivilliga - så är det vuxenvärldens absoluta skyldighet, att alltid göra sitt yttersta för att inget barn eller någon ungdom skall kränkas, mobbas, eller på något annat sätt trakasseras.

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev, att få känna sig trygg i skolan och slippa bli utsatt för övergrepp och förnedrande behandling.

Att inte på alla plan motarbeta mobbning och kränkning betyder ett tyst erkännande. Det är vuxenvärldens skamfläck.
Ingen elev skall behöva skriva, som i det här brevutdraget:

..."Vad gjorde jag för fel? Varför var det bara mig de retade och slog? Jag hatade allt vad skolan hette och ville inte gå dit. Där fanns mina plågoandar. De flesta morgnar under flera år vaknade jag med ångest.

Redan på lågstadiet fick jag problem med sömnen. Det gick så långt att jag började sängväta.

Det som har förundrat mig i alla år är, att ingen vuxen person, ingen lärare eller så, har sett vad som pågått.

De kanske har sett det - men har inte velat göra något åt det.
Det tycker jag är hemskt. Människors liv kan faktiskt gå till spillo."...

Den rektor som på sin skola - via sin personal - prioriterar någon annan uppgift före kampen mot våld, mobbning, kränkning och trakasserier och för vänskap och omsorg - är enligt min bergfasta uppfattning, inte bara på fel plats här i livet. Han eller hon är också en riskfaktor när det gäller våra elevers fysiska och psykiska hälsa - trygghet och säkerhet - och bör snarast av huvudmannen fråntas sin skolledartjänst.

Denna kamp - detta arbete - är inte en fråga om, vad man anser sig ha tid med, lust för, kunskap om eller resurser till.

Det är en absolut skyldighet.

Christer Olsson