Det ena hänger på församlingarna själva. De bör så mycket som möjligt öppna sig utåt till exempel genom att ordna öppet hus då man bjuder in till presentation av sitt mångskiftande arbete som sociala insatser, engagemang för befolkningen i u-länder, förebyggande barn- och ungdomsarbete, studiecirklar, konserter, musikcaféer, idrott, motion, temakvällar och rehabilitering av drogberoende, fängelsebesök, diakonala insatser och mycket annat. Listan kunde göras längre.
Det finns tyvärr många fördomar om kristna liksom även stora brister när det gäller kunskap om frikyrkornas verksamhet.
Inte bara lokalförsamlingarna bör nu arbeta aktivt utan även ledare på distrikts- och riksnivå.
Litet krigiskt skulle man nu kunna kalla det hela Slaget om frikyrkan.
Den andra förutsättningen handlar om media som ju har offrat spaltmeter, timmar och annat utrymme åt händelserna i Knutby. Vissa tidningar främst kvällspressen har frossat i morden.
Nu är det upp till dem att skildra de positiva dragen hos frikyrkorna. Intervjuer med människor som fått hjälp, barn och ungdomar som deltar i aktiviteterna, sång- och musiklivet.
Tänk så många musiker som fått sin första fostran inom frikyrkan och sedan nått höga positioner i musikvärlden. Man skulle kunna fylla många spaltmetrar i press och timmar i etermedia, inte minst för balansens skull.
Till exempel en rubrik ??Församlingen räddade mitt liv från missbruk??.
I den del intervjuer med medlemmar i någon frikyrka har de sagt att sådant som hänt i Knutby skulle hända i vilken församling som helst. Det tycker jag är ett farligt påstående.
Det går ju inte omkring potentiella mördare i frikyrkorna. I många av dem har man en fungerande demokrati och kunskap om medlemmarna. Det handlar inte om några slutna kretsar.

Ingemar Gustafsson
Karlstorp