Pappor som inte är närvarande har anförts som skäl för en mängd problem, och jag är som pappa nöjd och glad över att ha varit pappaledig med mina barn.
Jag är stolt över att få skjutsa till träningar och aktiviteter, gå på föräldramöten och hjälpa till med läxor.
Jag är glad att få vara en del i mina barns uppväxt.
Nu har dock pendeln svängt - eller hur ska man tolka förslaget att ensamstående kvinnor med offentligt stöd ska få rätt att skaffa barn, som inte kommer att ha någon möjlighet att ens ta reda på vem deras pappa är, förrän tidigast vid 18 års ålder?
Det är att ta flera kliv bakåt i utvecklingen om en sådan lag blir verklighet - inte bara för de barn som kommer att växa upp utan möjlighet att ha kontakt med sin pappa, utan faktiskt även oss pappor som vill ta ansvar för våra barn.
Om staten på detta sätt signalerar att pappor är onödiga - har jag då någon betydelse?
Christian Nytorpet, KD, Hultsfred
Jimmy Loord, KD, Nybro
Jag är inte bara pappa
"Jag är inte bara tandläkare, jag är mamma också" löd en reklamslogan för många år sedan. Mammornas roll har alltid varit viktig, men man har även börjat uppmärksamma pappornas stora betydelse för barnens uppväxt och välmående.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.