Han har även mycket svår hjärtsvikt, vilket gör att han blir mycket andfådd vid minsta ansträngning, han kan endast gå några få meter inomhus med rollator, pappa har även svårt med balansen och ramlar och slår sig ibland. Han är även mycket torr hud vilket ger ständiga blödningar över hela kroppen.
Utöver detta också daglig värk i ben, rygg och mage, även ångest och oro. Tilläggas kan också att min bror den 12 februari 2012 gick bort i ALS, tiden innan och efter har givetvis haft stor påverkan på min fars mående.
Trots allt detta har min far alltid varit fantastisk positiv och i stort sett aldrig gnällt på någonting. Han har även fått bra med hjälp, exempelvis hemtjänst, färdtjänst, men också en permobil så att han komma ut vilket är en livsnödvändighet. Genom åren har det givetvis funnits tillfällen då allt inom vård och omsorg för min far inte fungerat klanderfritt, men min pappas positiva inställning samt att det är naturligt med små misstag har gjort att vi inte reagerat så starkt.
Nu känns det dock som om att vård och omsorgen kring min far påverkar hans mående i negativ riktning, dessutom är inte felen små längre. Eftersom min pappa har gjort otaliga besök i Västervik, Linköping, Oskarshamn och Kalmar har det inneburit otroligt många olika läkare genom åren. Det i sin tur har gjort att han haft cirka 20-25 olika mediciner, jag har inte reagerat något nämnvärt eftersom man litar på att vård och omsorg gör rätt.
Pappa har ändå förhållandevis bra koll och i augusti berättade han att han slutade med några mediciner på eget bevåg. Detta är inte att rekommendera, men resultatet var slående, pappa mådde bättre än på mycket länge. Det har talats om att göra en medicingenomgång, i oktober blev det äntligen dags och jag följde med. Läkaren som pappa är listad hos och som är en av få som han har förtroende för skakade på huvudet ett antal gånger när vi gick igenom medicinlistan, många av dem var i stort sett för samma ändamål och utskriva av olika läkare, kan inte läkare läsa journaler längre?
En rad mediciner plockades bort och vi bestämde att återkomma om en månad för att stämma av.
De senaste åren har pappa haft oerhörda besvär med diaréer och blödningar, det har inte varit ovanligt med uppemot 20 blöjbyte per dag, detta problem har han inte längre, vilket jag återkommer till. Den 7 oktober 2013 ramlade pappa hemma, efter att ha haft svår värk några dagar blev det transport till Västerviks sjukhus. Där fick han direkt på akuten en kateter, den har han fortfarande kvar, detta har även inneburit att diaréerna och blödningarna i stort sett är borta vilket min far tycker är fantastiskt skönt, han känner en stor tacksamhet mot läkaren som var på akuten.
Men varför har inte frågan om kateter varit aktuell under alla dessa år?
Vid besöket i Västervik bestämdes också att han skulle få en remiss till urologmottagningen. Den 11 november kom så kallelsen, nio olika papper, bland annat en tidtagning vid vattenkastning att fylla i, minst tio gånger under ett dygn. Hur gör man detta med en kateter?
Det var även med en hälsodeklaration med en massa olika frågor, ja och nej, om min far skulle svara ja på dessa så är ju hans åkommor lite mer komplicerade, varför tittar man inte i journalen?
Ursäkten är givetvis att alla män får denna kallelse vilken är en väldigt dålig bortförklaring, detta var ju en remiss efter besök på Västerviks sjukhus, har alla som får kallelsen varit inlagda tio dagar i Västervik?
Den 10 november, på fars dag, satt min far med sin rulle medicin, han är verkligen med och klar i huvudet, han kände inte igen en del tabletter och när han tittade närmare stod det ett helt annat namn på rullen, detta i sin tur innebar ju att någon hade hans rulle med alla olika mediciner. Hemsjukvården kom och hämtade den och han fick sin, sedan har det inte varit ett ord om detta. Detta gör mig så oerhört upprörd eftersom det handlar om fara för livet.
Efter allt min far gått igenom så är det naturligt att hans hälsotillstånd inte är på topp. Att då också hela tiden mötas av negativa saker inom vården och omsorgen gör honom både ledsen och arg vilket gör att hans redan nedsatta allmäntillstånd blir sämre, ska det verkligen vara på det viset?
När allting inträffar och vi i familjen hjälper pappa att reda ut olika saker tänker man på de som är ensamma, de som inte har någon som hjälper dem när vård och omsorg misslyckas, det känns verkligen sorgligt.
Känslan är att det alldeles för många olika instanser och när man påpekar så skyller man nästan alltid på någon annan i stället för att ta ansvar och göra rätt, det borde vara självklart att det är den enskilde individen som är i centrum.
Emil Elofsson
Jag och min far - felen är inte små längre
För cirka 20 år sedan hade min pappa en hjärninfarkt, listan kan sedan göras lång på alla hans åkommor. Han har haft ytterligare sex hjärtinfarkter, han har cirka 50 procent styrka i vänster ben och arm efter stroke, 20 procent av hjärtats normala pumpförmåga, han har haft två proppar i benen varav en gick till lungan, förmaksfladder och gikt, han är bypass opererad och har pacemaker.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.