I början av karriären, i 35-40 års ålder ligger de kvinnliga löntagarnas andel av männens nivå på 78 procent. 78 procent av männens disponibla inkomst är faktiskt den högsta andelen under hela den yrkesverksamma delen av livet för kvinnor.
Kurvan faller ner till 72 procent inför 65-års dagen. Vid 90 års ålder har kvinnorna åter uppnått 78 procent av männens inkomster. Först när kvinnorna uppnår den aktningsvärda åldern av 95 år når de 84 procent av männens inkomster.
Då siffrorna är från 2008 kan vi tolka siffrorna som att änkepensionen förbättrar kvinnornas relativa löneläge i de höga åldrarna.
Norrköping ligger några procent bättre än Linköping i alla åldersgrupper.
Då änkepensionen är borta för den nu yrkesverksamma generationen ser jag med oro på kvinnornas ekonomiska förutsättningar när de blir pensionärer, då de bara har sin egen pension att leva på då de blir ensamma.

I absoluta tal ökar medelinkomsten år efter år både för män och kvinnor, men kvinnornas ökningstakt är fortfarande lägre än männens. Ju högre medelinkomst i en kommun för män och kvinnor, desto större blir gapet mellan män och kvinnor. Detta fenomen finns det ingen förklaring till. Män tycks ha mycket lättare oavsett ålder att få en högre disponibel inkomst.

Kvinnors relativa disponibla inkomst ökar långsamt. Kvinnors relativa disponibla inkomst i förhållande till männens har ökat med ca 1-2 procent i alla åldersgrupper sedan 2005.
Det är dags att skärpa lagstiftningen vad gäller lönediskriminering. Det krävs också forskning för att förstå varför mäns traditionella yrken värderas högre än kvinnors traditionella, inom såväl privat som offentlig sektor. Många försök har gjorts för att få kvinnor att söka sig in på traditionellt manliga områden.

Kvinnors löner har då ökat men gapet har också ökat, då männen får högre lön för samma arbete. En fortsatt lönediskriminering av kvinnor hör inte till en modernt utvecklad demokrati som vi tillhör.

Gunilla Almesåker (FP)
Ers. kommunfullmäktige i Linköping