Jag har kommit att tänka på detta, när jag har läst i en dagstidning och fått veta, hur det kan vara på annat håll i vårt avlånga land. Under den gångna jul-, nyårs- och trettondagshelgen har en 62-årig alzheimersjuk man försökt att krypa runt i sitt "kala" rum. När hans kära maka så skulle besöka honom, blev hon alldeles förtvivlad. Där satt hennes livskamrat helt ensam och okontaktbar, "naken i blöjor mitt på golvet med stora sår på knäna efter allt krypande". Tyvärr kan han inte längre gå och inte heller varken se eller tala. Hans knän är stafylokockinfekterade och har tydligen svårt att läka. Då helgpersonalen har saknat närmare kunskaper om demens, så har förmodligen lösningen på mannens problem varit att "droga ner honom". Man frågar sig verkligen, hur sådant kan hända i ett så välordnat land som Sverige.
Själv är jag ingen utbildad läkare men skulle ha önskat att jag hade varit detta till mångas hjälp. Men överraskande nog har jag under årens lopp varit i kontinuerlig kontakt med läkare genom mitt engagemang i doktor Schweitzers internationella läkarmission. Därför blir jag mer än en gång mycket berörd, när både patienter och deras anhöriga kan utsättas för svåra umbäranden i brist på självklara vårdinsatser. Just nu tänker jag alldeles särskilt på relativt unga dementa, då den sjukes reguljära arbetsliv plötsligt upphör och får både sociala och ekonomiska konsekvenser.
När en aktiv svensk familj på detta sätt drabbas, borde stödinsatserna från det allmänna vara en självklarhet. Tråkigt nog tvingas nu den sjukes anhöriga till en nära nog daglig kamp för att få en värdig vård inte minst för den som har drabbats av Alzheimers svåra sjukdom. Som gammal själasörjare har jag alltid i sådan nöd låtit Guds egen kärlek förverkligas i handling och hans eviga ljus få lysa och värma i lidandets mörker. Endast så har vi tillsammans fått mod att både leva och handla.
Harald Tigerström
Kärlekens ljus i lidandets mörker
Som 92 år gammal ensamboende, sedan min rara Silverdalen-flicka somnade in för drygt sex år sedan, är jag ödmjukt tacksam så länge jag kan klara mig med Guds hjälp. Jag ser ju bara så svårt några av mina gamla vänner kan ha det, när jag går ner till deras vårdhem och intar min lunch. Personalen gör allt för att vara de inneboende till hjälp med en kärlek och omsorg, som har min fulla beundran.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.