Tomas Holgersson, Vimarhems förre ordförande (c) , vill hävda att kf-beslutet att stoppa bygget på Pistolsmeden var olyckligt. Jag vill hävda att det var tvärtom. Vimarhem hade i det läget egentligen inte råd efter byggnationen vid Rönnbärsgatan.
Det som dock var olyckligt var att majoriteten därefter inte kunde förmå Vimarhem att bygga Trygghetsboende, vilket var den bostadstyp som behövdes för att sätta igång flyttkedjan. Med statliga bidrag. Och med ev. försäljning av en del av befintligt bostadsbestånd för finansieringen.
Begreppet Trygghetsboende är relativt nytt för centern och Holgersson. (Dock inte för pensionärsorganisationerna SPF, PRO samt KD, S och M som slagits för ett sådant i många år.) Holgersson och centern har tidigt hävdat att det är "Tryggt Boende" som gäller, inte konceptet Trygghetsboende. "Tryggt Boende" enligt centermodell var att de gamla kunde bo i en huskropp och den gemensamma matsalen kunde bestå av en närbelägen restaurang. På ett Trygghetsboende finns allt i huset. Numera har centern ändrat ståndpunkt och förespråkar nu också en utbyggnad av Granen med ett trygghetsboende. Och det välkomnar jag.
Vimarhem då? Ja, Vimarhem har aldrig varit politiskt styrt under nuvarande operativa ledning så Holgersson kan knappast ta åt sig äran av Vimarhems byggnationer. Vd:ns ja eller nej har varit helt avgörande och därför har "firman", som den kallas av ledningen, aldrig varit ett bostadspolitiskt instrument för den politiska majoriteten. Min kritik gäller just detta, att ett kommunalt bolag tillåts drivas utan politisk styrning. Idag har "firman" inga lediga lägenheter, mycket låga hyror vilket hindrar privata aktörer att bygga, och kön till Granen är väl över 200, om det räcker. Samtidigt går industrin in i stark tillväxt. "Firman" kunde varit en viktig spelare, då krävs att politiken tar kommandot över sitt bolag.