Förra årets FN-ingripande i Libyen vilar på principen skyldighet att skydda som säger att medlemsländerna ska förebygga och ingripa när staters ledare inte kan eller vill skydda sin befolkning från grova människorättskränkningar.
När nu säkerhetsrådet har förhindrats att agera har frågan om Syrien hamnat på generalförsamlingens bord. Det är i linje med mekanismen "Uniting for Peace" som på amerikanskt initiativ infördes i FN på 1950-talet. I generalförsamlingens resolution 377 från 1950 sägs att generalförsamlingen kan utfärda alla rekommendationer som bedöms nödvändiga för att återskapa internationell fred och säkerhet i situationer då säkerhetsrådet på grund av oenighet mellan de permanenta medlemmarna är blockerat.

FN:s människorättskommissarie Navi Pillay har rättmätigt kritiserat medlemsländerna för oförmågan att hantera situationen i Syrien och påmint om att civila får betala priset för bristen på agerande. Till MR-kommissariens förslag hör att låta Internationella brottmålsdomstolen utreda och åtala företrädare för Syriens regering. Det måste göras snarast.
FN-stadgan säger att världsorganisationen ska samarbeta med regionala organisationer för att lösa tvister. I Syrien är Arabförbundet en konstruktiv och aktiv partner. Arabförbundet hade en observatörsstyrka i Syrien innan man tog frågan till säkerhetsrådet. Förslaget från Arabförbundet att skicka en FN-övervakningsstyrka till Syrien och att arabländerna bryter sina förbindelser med regeringen i Damaskus måste få rådets stöd.

Att Sverige stödjer FN:s arbete i Syrien och att Carl Bildt i sin utrikesdeklaration presenterade en svensk ambassadör för kontakter med den syriska oppositionen är positivt. EU-länderna och USA måste också överväga hur man kan sätta press på Syriens allierade Ryssland och Kina.
Handelsförbindelser, energiavtal, diplomatiska kontakter - alla åtgärder måste prövas och gärna i offentlighetens ljus.

Aleksander Gabelic
Ordförande i Svenska FN-förbundet