Insändare: Kyckling med gott samvete

Ett av Donis argument är att Elvers nog aldrig besökt en svensk kycklinguppfödning. Det får Elvers svara på. Men jag har varit inne i stallarna.
Som ledamot i Jordbruksverkets djurskyddsråd deltog jag i studiebesök både hos uppfödare och på slakteri. Jag har även tittat på kycklinguppfödning i Danmark, dessutom en variant som skulle vara "djurvänligare" eftersom bara 20 kilo kycklingar trängdes per kvadratmeter (det är den terminologi som används i branschen och lagstiftningen), och i Holland. Jag har också sett kycklingar i forskningsprojekt.
Djurens Rätt har nyligen fått nej vid förfrågan hos Svensk Fågel att få ta sig en titt på hur kycklingarna har det i svenska stallar.
Då är det lättare sagt än gjort att kunna förmedla en bild från insidan.
Men argumentet är ändå ihåligt. Det räcker inte med att komma in i ett stall med dämpad belysning och öronbedövande dån från fläktar och kycklingar och tro att man ska kunna förstå hur en kyckling upplever situationen, om man inte besitter kunskap om kycklingars naturliga beteende, skadefrekvens och orsaker, sjukdomsrisker med mera.
Kycklingarnas livsvillkor var föremål för diskussion ett antal gånger i Djurskyddsrådet. Vi tog även del av de senaste forskningsrönen om exempelvis fotskador, som är mycket vanligt på grund av att ströbädden kycklingarna sitter och ligger på ger frätskador allt eftersom urinen ansamlas. Vi fick också veta via svensk slaktexpertis att kycklingslakten inte är invändningsfri från djurskyddssynpunkt. Det finns helt enkelt inte någon riktigt bra metod för hantering och bedövning av kycklingar i de stora mängder det rör sig om.
Det grundläggande problemet är att aveln inriktat sig på att få fram en kyckling som växer snabbt samtidigt som den ska förbruka så litet foder som möjligt. Därför får många kycklingar benproblem. De blir så tunga att benen helt enkelt inte bär dem. Kommer man in i ett kycklingstall mot slutet av de korta veckor som de lever, så ser man många kycklingar som ligger ner. En ledande veterinärforskare i England, John Webster, har konstaterat att kycklingarna sannolikt lider av kronisk smärta.
Kycklinguppfödning i dag är så långt från det "naturliga" som man kan tänka sig. Äggen kläcks i maskiner. Kycklingarna ser aldrig sina mammor, får inte växa upp i en naturlig flock. Därför hörs hela tiden övergivenhetspip i de stora hangarerna.
Om man är köttätare och bryr sig om djurs villkor, kan man inte äta kyckling. Varken svensk eller importerad. Kycklingarnas liv från födsel till död 32-37 dagar senare lever inte upp till acceptabel djurskyddsstandard.

Birgitta Carlsson
F d förbundsordförande
Djurens Rätt