Att Lydia den kvällen satt i vår kökssoffa, hade sin förklaring. Hon hyrde en av lägenheterna på övervåningen i vårt hus. Mamma hade cyklat till Kisa för en av sina sällsynta lediga syföreningskvällar och systrarna skulle se efter mig. Mamma visste, att Lydia fanns tillhands som trygg övervakare. Och det kunde behövas eftersom de där jäntorna ofta hittade på allehanda upptåg. Den här kvällen var det bak av chokladkaka och eftersom de var lite osäkra på ingredienserna hade Lydia kallats ned och jag hamnade i hennes breda knä. När så chokladkakan var lyckligt inne i ugnen gick Lydia upp till sig.

Ja, Lydias stora behå var fullmatad. Lika full som min magsäck snart skulle bli, när systrarna upptäckte att deras bakningsprojekt ändat en smetig, kladdig mölja, som matsked efter matsked lastades in i min mun. Sex ägg hade slösats bort till ingenting och någonstans måste ju allt försvinna. Alltså i mig.

När pappa byggde huset gjorde han fyra lägenheter. Två stycken två r o k. Och två stycken på ett r o k. Vi hade en av tvårummarna och den låg i bottenvåningen. Över vår lägenhet hyrde några år en dam som hette Anna. Det var innan jag var född. Anna, har jag fått berättat för mig, var ganska bister. När mina syskon ropade "Mamma!" fnös hon ibland och muttrade "Om ho nu ä mor te er, dä vet en aldrig!" Långt senare fick en av bröderna köket i den lägenheten till sitt eget rum. Vilket öknamn fick han? Anna, naturligtvis!

Det var Lydia och Anna. Jag har tidigare berättat om kvinnan som jobbade som kocka på båtar på all världens hav och som hyrde en kort tid. Hon färgade sina behåar och trosor i svart och hängde dem över järnspisen att torka. De manliga familjemedlemmarna verkade vara lika nyfikna på henne som jag varit på Lydias barm. Den här sortens hyresgäst fladdrade minsann inte på varje tvättlina!

Och så var det paret Bergström som bodde i lägenheten jämte vår. Dom minns jag mycket väl. Han var så vänlig och timid och varje kväll kunde jag höra att han sa "Gonatt lilla Gäddan!" till sin fru. Jo det hördes tydligt, för jag hade vid den tiden sängen invid väggen till deras vardags- och sovrum. Många gånger har jag härmat Bergström och hans gonatthälsning till frugan. "Lilla Gäddan!" Inte passade namnet till hans lilla gumma, egentligen. Fru Bergström var varken vass i truten eller benig.

Och så var det de härliga damerna Märta och Karin. De hade också bott i huset med sina familjer innan jag föddes. Men på mammas födelsedag återvände de för en lång eftermiddags prat av minnen och allehanda skvaller. Då satt jag ibland under bordet och studerade deras fotarbete och strumpebanden som stack fram under kjolarna. Oj, vad de kunde prata. Men om de hade några smeknamn i likhet med "Gäddan" minns jag inget av.

Med tiden försvann hyresgästerna och huset användes av oss själva. Men det var något visst att hänga i farstun och ibland bli inbjuden till deras hem. Och nu har jag bara nämnt en liten del av alla personer som passerade som hyresgäster.

Gäddan. Hur var det nu med det där smeknamnet egentligen? För några år sedan upplyste min bror mig om att fru Bergström hette Gerda. Kan det vara så, att Bergström istället viskade "gonatt, lilla Gerda"? Njae, jag vill nog tro, att Bergström la ut sina krokar, där på nattkröken. Och det heter ju "att i de lugnaste vattnen går de största fiskarna"! Men det hörde jag inget av. För det heter ju också att "det som stort sker, sker tyst"!