Helt nyligen hade vi ett lite skarpt läge. Inga telefoner fungerade hos honom på grund av nya abonnemangsformer som tagit tid för bolaget att ordna såsom lovat. Sorgsen och skör genom släktingars bortgång och nu jag, dottern, som skulle resa bort ett dygn.

Utan andra anhöriga får man fundera ett extra varv hur man ordnar stöttning när livet blir lite ömtåligt. Min far betalar sedan länge en avgift varje månad för ett larm. Jag ringde därför det nummer jag kom ihåg sedan några år tillbaka, ett nummer som skulle leda till en kommunal larmcentral.

En kvinna svarade efter en lång stund, och jag berättade att det var ett tillspetsat läge. Kunde de möjligen kolla via min fars larmapparat om allt var okej med honom en gång på kvällen, och en gång på morgonen? Under det knappa dygn jag var tvungen att åka bort?

Kvinnan svarade svävande att hon inte visste något om något... Hon sa att de personalen gått hem för dagen. Hon hade bara hand om telefonen.

Efter en stunds samtal sa hon att hon hade ett nummer till en sjuksköterska. Numret fick hon under inga omständigheter lämna ut till mig, men hon skulle själv ringa sköterskan och be att sköterskan ringde upp mig. Hon skulle ordna detta direkt och vi sa hej då.

Ingen ringde.

Efter ytterligare några timmar åkte jag hem till min far. Han var trött och jag kände en oro över att lämna honom då inget skyddsnät verkar fungera som man en gång trott att det ska. Jag tryckte på hans larmknapp för att se om jag kunde få kontakt med någon omsorgspersonal överhuvudtaget. Det gick en lång stund. Klockan var närmare nio på kvällen och till slut svarade en man som arbetade inom hemtjänsten.

Jag berättade kort om situationen och att min far bara behövde en stöttning via telefonen vid två tillfällen. Mannen svarade på frågan var han befann sig; på samma ort som min far.

Toppen, tyckte jag. Så bröts samtalet. Jag hade inget nummer att ringa, bara larmknappen. Jag trodde i min enfald att min far skulle bli kontaktad via sin larmanordning, och jag dröjde kvar någon timme. Ingen ringde. Vad värre var; ingen kom heller upp till honom för att kolla läget.

Hur blev det så här? De som är riktigt gamla idag är de som bokstavligen höjde Sverige ur ett enkelt och fattigt agrarsamhälle till det högteknologiska drömskepp det var på väg att bli. Det är svårt att se dem inte få den omsorg de behöver, framför allt när det behövs väldigt lite omsorg. Och bara någon enstaka gång.

Jag litar inte på äldreomsorgens funktion längre. Hur ska styrande politiker vända på en söndervittrande äldreomsorg?

Berit Bernelycke