Villkoret att det i en fungerande demokrati alltid måste finnas ytterst tunga skäl för att i en intressegrupp, i detta fall jaktutövare, undanhålla en del i gruppen rättigheter som de övriga erhåller automatiskt anser man sig tydligen kunna skyffla undan med denna sin nyetablerade policy.

Vilka tunga skäl som ansågs motivera nödvändigheten av en policy speciellt för de fristående jaktlagen framgick inte. Att vara fristående och ansöka om licensjakt under allmän jakttid på älg och kronhjort genom länsstyrelsen har tidigare inte inneburit någon risk för särbehandling. Därför är det mer än märkligt att en statlig instans nu uppenbarligen låtit sig påverkas till att särskilja och bestraffa markägare och jägare som föredrar en sådan jaktform.

Genom att förbjuda dem möjligheter till jakt och jaktutbyte på deras marker i avseende på vuxna kronhjortar gör man sig samtidigt skyldig till ren anstiftan av en icke kontrollerbar ökning av viltbetesskador med sämre virkeskvalitet och lägre skogstillväxt som följd.

Med vanligt bondvett är det givetvis omöjligt att se någon som helst nytta eller förnuft med dessa medvetet åsamkade skador på skogsnäringen för de fristående markägarna och orättvisor för jägarna därstädes. Allmänhetens förväntningar på en statlig instans torde väl ändå vara att den skall vara ett hinder för att dylika misshälligheter skall uppstå istället för att medverka till anstiftan därav.

Som redan antytts finns det ingen anledning till att misstänka att tjänstemännen på länsstyrelsen är ensamma om detta märkliga agerande. Med tidigare erfarenhet i åtanke är det inte svårt att inse att aktörer från länets jägarförbund är djupt inblandade i det hela.

Det är ingalunda första gången de med sitt manipulerande bakom kulisserna lyckas få sin härskarlystnad över samtliga jägare framförd som direktiv från länsstyrelsen. Dock har dessa direktiv vanligen upphävts av Naturvårdsverket efter överklagan från andra jägare.

När nu så ännu ej skett i detta fall anser man sig förmodligen ha fått till en fullträff för fortsatt diskriminerande av de fristående jaktlagen med länsstyrelsen som skyltdocka för policyns legitimitet. Med demokratins rättviseschema som måltavla är det givetvis inget annat än en ren bom.

Inte ens i närheten av en kantträff. Rätten till mångfald på lika villkor tillhör grundreglerna i en demokrati och går givetvis inte att ersätta med en policy som verkar i motsatt riktning.

Nog är det väl bra märkligt om en högre instans skall behövas kopplas in för att de fristående jaktlagen famledes ska garanteras en juste, demokratisk och icke diskriminerande handläggning av sin licensansökan. Tyvärr verkar detta inte vara alltför osannolikt.

Kurt Thorsell, Tuna