Insändare: Med rinnande tårar

Det kan ju inte vara av kärlek till sina barn eller andra nära, för då borde man ju tänka efter före det händer en olycka. Speciellt barnen där jag som vuxen bär ansvar.

Har själv förlorat ett barn, dock genom ett medfött fel. Skulle ha svårt att förlåta mig själv om någon blev skadad eller omkommer till följd av mitt slarv med de säkerhetsanordningar som finns. För olyckor händer ju och jag själv behöver inte vara den som orsakat händelsen. Men tyvärr tror tydligen en del människor att de är odödliga och aldrig drabbas eller orsakar en olycka.

Tycker synd om dessa människor som ej fått eller får eller har glömt vad de lärt sig, att visa omtanke för varandra.

Att säga något är som att hälla vatten på en gås. Undrar också varför en del barn och även en del vuxna inte kan inse att alla är duktiga på olika saker t. ex. räkna läsa data etc.

Man behöver inte håna och kalla folk för elaka saker bara för att någon frågar om en sak eller ej kan det man själv kan. Förstår nu varför mobbing aldrig kommer att upphöra. Var själv mobbad och utfryst större delen av min skolgång.

Jag vet ingen som kan allt när den föds, hela livet lär vi oss nya saker. Trodde att det va vi vuxna som skulle föregå med gott exempel och hjälpas åt att lära barnen att uppföra sig mer vänligt och artigt. Kanske är det så att en del barn är så vana att få elaka påhopp hemifrån (hemska tanke), så det är därför de beter sig som dom gör. Att säga du är ju trög, osmart dumhuvud när någon frågar om något, kan till slut bli att man ej törs fråga.

Det gör ont i hjärtat när ingen reagerar. Eller får skit för att man reagera. Fick lära mig att bemöta och behandla folk som jag själv vill bli bemött och behandlad.

Kanske utöka sitt ordförråd med, ska jag förklara, kan jag hjälpa dej , tack så mycket. Tyvärr har jag börjat ta till elaka komentarer själv när någon i närheten eller jag själv får det emot mig.

Det är jobbigt, gråten sitter inte längre i halsen den rinner utefter kinden.

En sorgsen undrande