Tack vare god omvårdnad, omtanke och intensiv träning på avdelning 15 på länssjukhuset kunde jag i april åka hem med en rullator, särskilda skor, särskilda räcken på mitt hus installerades tack vare handikappbidrag etc.
Redan då började det ringa från Försäkringskassan i Kalmar. Jag skulle utfrågas. Men vid den tidpunkten orkade jag inte. Jag fick det uppskjutet till augusti förra året.
Jag gick dit och fick uppleva en sannskyldig inkvisition av frågor från en flicka i 25-årsåldern; alla de frågor som läkaren ställt till mig ställdes nu igen av henne och läkarens utlåtanden överprövades. Jag svarade snällt och vänligt.
Jag var sjukskriven till årets slut och sedermera förlängdes sjukskrivningen till detta års utgång; jag har svårt att gå, orkar ingenting, har dålig balans och halva kroppen är bortdomnad och isig efter stroken, hela ansiktet värker och halva ansiktet bortdomnat. Jag lever i den märkliga vardagen att jag fryser om halva kroppen och svettas ymnigt med den andra halvan.
I februari kallades jag åter till Försäkringskassan. Samma frågor ställdes igen, samma överprövning skedde av läkarens bedömning av mitt sjukdomstillstånd. Det var en kaskad av frågor och alla med ett syfte kände jag : att avslöja mitt bedrägeri mot Försäkringskassan - jag var nog inte sjuk, jag låtsades bara, kanske var jag helt frisk, ändå.
För ett par vecker sedan kallades jag åter till Försäkringskassan i Kalmar, samma inkvisition, samma frågor. Nu hade flickan plockat fram min självdeklaration och förhörde mig på den, hon frågade om jag brukade ringa till min tidning och varför jag gjorde det. Jag svarade att visserligen är jag sjuk, dock ej död, därför ringer jag till min tidning och ger råd om tidningen vill ha dem, det är min rehabilitering, mitt liv, att skriva är mitt liv, förstår du inte det, och jag kommer inte att sluta förrän skylten släcks för gott.
Jag försökte behärska mig men till slut gick det inte utan att jag förklarade för henne att jag kände mig djupt kränkt och förudmjukad av dessa evinnerliga frågor och jag undrade vad hon hade för medicinsk utbildning för att kunna ifrågasätta vad som beslutats av behandlande läkare, som hela sitt liv arbetet med strokepatienter.
Jag sade också att jag skulle in i en MR-kamera för att se om skadan förvärrats eller förbättrats. Även detta ifrågasattes.
Att vara sjuk är ingenting mot mötet med Försäkringskassan i Kalmar. Jag måste säga att varje gång jag lämnat kassan efter inkvisitionen har jag blivit sämre.
Jag är van att skriva, att tala och efter vad jag gått igenom är jag inte rädd för någonting, men jag kan mycket väl tänka mig den ångest som personer som inte är vana att ta för sig kan uppleva i mötet med denna inhumana kassa.
Det finns en annan aspekt på mitt möte med kassan och den aspekten gäller inte mig utan läkarna. Det är mycket allvarligt det som här sker.
Här får alltså läkare med livslång erfarenhet sina beslut ifrågasatta av en tjänsteman utan medicinsk utbildning; jag tycker detta är oerhört.
Än mer: I mötet mellan läkare och patient talas också om känsliga peronliga saker, om dödsskräck, sexualitet och ångest, ting som berör det mänskliga livets innersta men som tillhör en sjukdomsbild, som påverkar tillfrisknande. Om sådana djupa personliga förhållanden vägrar i varje fall jag att diskutera med en person utan medcinsk utbildning och som heller inte omfattas av någon läkaretik. Detta är djupt kränkande. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att socialstaten fungerade så här; är det detta som jag ett helt liv betalt in pengar till - I want my money back.
Jag hade tänkt tiga med vad jag fått utstå, men efter att ha reflekterat över det som hänt mig känner jag mig tvingad att ge offentlighet åt Försäkringskassans agerande. Först trodde jag att det enbart var jag som fastnat i något garn, men så hörde jag av en läkare att alla sjukskrivna behandlas så här, mer eller mindre.
För alla mina olyckskamrater ger jag alltså detta offentlighet.
Jag uppmanar er alla att stå på er, att inte låta er förödmjukas och kränkas en dag till.
Jag sänder detta brev till min läkare, dr Tosterup, jag skickar det till lokaltidningarna, min egen tidning Ölandsbladet, och jag lägger ut det på nätet: kurtlundgren.webblogg.se
Kurt Lundgren
Kalmar/Öland
Mina möten med Försäkringskassan
Några erfarenheter av Försäkringskassan i Kalmar.Den 10 februari förra året drabbades jag av en stroke och låg inlagd på länssjukhuset under drygt två månader; jag upplevde själv att jag inledningsvis svävade mellan liv och död. Jag kunde inte gå, inte röra mig, inte klä på mig, inte ta mig till toaletten, inte borsta tänderna, no nothing, jag var ett paket, som snälla sjuksystrar tog hand om och jag är dem evigt tacksam.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.