Minnen och tankar från Skeppet

Det sitter inte på ytan och det är inte utan en stor saknad jag tvingats lämna min arbetsplats sedan 27 år på grund av "arbetsbrist". Kanske också för att lämna plats för yngre krafter!?

Från läsekretsen2008-02-02 10:50
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag har och bär på fina minnen från Folkets Hus och Skeppet som under årens lopp blev liksom ett "andra hem", med den trygghet som ett sådant hem kan ge.
Under årens lopp har det gett mig glädje och självkänsla, att få vara och känna sig betydelsefull för människor som behövt mina tjänster.
Dessa tjänster har jag ganska ofta utfört gratis och på min fritid, just för att det är min grundinställning som medmänniska.
Jag har ibland undrat varför jag tagit detta på mig själv, men tröstat mig med att belöningen kommer senare...
Visst har jag fått uppskattning från människor som har passerat under åren och som fortfarande minns det som en gång var. Det är väl kanske det som hållit min glöd och iver i att finnas till vid liv.
Så händer det som kan drabba oss alla på det personliga planet, då jag tvingas sjukskriva mig för vård i hemmet av min nu bortgångne sambo som blev en lång och utdragen svår tid för oss båda. Det frestade enormt på min hälsa på det psykiska planet.
Det som ändå höll mig uppe var att få komma tillbaka till den arbetsplats som betytt så mycket, för att återigen kunna återgå till vardagen och avsluta det jag "påbörjat" med fyra år kvar till pension.
Det har varit många turer kring återgången och för att börja leva ett normalt liv igen, men som det sägs i visan: När guldet blev till sand.
Min tidigare anställning som lokalvårdare och allt i allo hade förändrats med nya annorlunda sysslor och kunskaper som jag ej besitter. Fick då se sanningen i att vara icke kompetent för fortsatt arbete.
Det gjorde ont att bli uppsagd på det viset och det kommer att kännas för resten av mitt liv. Jag kommer inte att glömma förlustkänslan jag fick av beskedet, att ej vara användbar mer.
Jag lever vidare med fina minnen från en tid där min arbetsplats var mitt "andra hem" och människorna som finns och fanns.
Ett speciellt tack till fritidsgårdens personal Henrik och Susanne för ert stöd och omtanke, men också från människor inom PRO. Vänner är de som kommer närmare när andra försvinner.

Hälsningar Lilian
"Lillan" Pettersson

Läs mer om