Insändare: Mormor flyttas allt längre bak i listan

Jag har vuxit upp och haft lyckan att fått tillbringa många härliga stunder på denna gård som är belägen i en grannkommun till Vimmerby. Morfar är bortgången sen en längre tid.
När man tänker tillbaka har jag haft underbara lovdagar och sommarlov som jag önskade att mina egna barn skulle få uppleva. Bondgård med kor, grisar och höns. Nära till skog och vatten. Vi hjälpte till i "päralandet", åkte traktor, hämtade ägg och åt fantastik husmanskost och hembakat. Få barn som får vara med om detta i dagens samhälle.

Därför gör det gör mig så ont att se hur min mormor har det idag. Kanske inte så dåligt tänker en del. Mormor har hunnit bli 91 år, har varit relativt pigg hela livet. Har fått bytt en knäled eller två men det är väl sådant som hör till. Hon har skött det mesta själv. Bott kvar i det stora huset ute på landet med få grannhus som är bebodda. Hon lagar sin mat, hon tvättar själv.

Vi fick henne att ta emot trygghetslarm efter stormen Gudrun då hon var strömlös och utan telefon väldigt länge. Hon har liksom fixat allt. Har det varit snöstorm och ytterdörren inte gått att öppna pga drivsnö så har hon klättrat ut genom sovrumsfönstret. Hon har drivit upp alla möjliga smaker och dofter i växthuset, hon har levt för sin trädgård. Allt har hon gjort själv med liten hjälpande hand från barn, barnbarn och bekanta då det krisat.
Visst trädgården har inte 500 olika färgsprakande blommor längre, kanske bara 5. Städningen kanske inte görs på det sättet som det gjordes för 10 år sedan, så nu har hon städhjälp. Jag tror inte heller att hon äter så där jättemycket längre, fastän husmanskost är det fortfarande som gäller. Frysen är heller inte längre fylld av hembakat som förr.

Sen en tid, närmare sagt ett par år tillbaka så känner sig lilla mormor rädd och otrygg i sitt eget hem, sitt barndomshem. Det gör mig ont, är man rädd i sitt eget barndomshem - då är man väldigt rädd. Jag förstår henne, sitter där i ett stort hus, på landet och vi vet att folk har snokat runt på gården. Men inbrott är nog inte det som skrämmer henne mest utan det är känslan att vara så ensam, dygnet runt. Även om vi andra försöker komma till henne ofta.

Min mor tog därför dit biståndshandläggaren för ett par år sedan, mormor hade ett önskemål att få komma till ett äldreboende i kommunen där hon bor, dit hon åker på lite pensionärsverksamhet, där hon fortfarande har gamla bekanta i livet.
Men nej, mormor är för pigg fick hon till svar. Hon har ingen bakomliggande sjukdom som gör att hon får komma dit. Hon måste drabbas av något innan hon får känna sig trygg och ha folk omkring sig. Mormor har bara åldrats, naturligt åldrande. Hon hör dåligt, ser dåligt, går jättedåligt. Det var i denna veva städhjälpen sattes in.

Mormor ställde sig i kö till ett boende mitt i Vimmerby, egen lägenhet, trygghet med personal på huset, matsal om så önskas osv. Där har hon även bekanta som bor. Där har hon stått sen ett och ett halvt år tillbaka. Hon var högt upp på listan till en början, med hjälp av läkarintyg kunde man få förtur pga ex. ålderdom. Det fick mormor, hamnade runt 23:e plats.
Sen ett halvår tillbaka hamnar hon bara längre och längre tillbaka då det är andra som också får förtur. Konstig turordning må jag säga.

Mormor blir allt mer vissen och innesluten, rädd för att inte "hinna" komma någonstans, rädd för den kommande vintern i huset. Hon har åldrats alldeles för fort sista tiden. Det skrämmer mig, vill inte det. Ny kontakt med biståndshandläggare ang denna rädsla och att hon har försämrats så.
Till svar fick man att hon kan få besök mitt i natten som tittar till henne. Men hallå, vem skulle inte bli rädd om man vaknar av att nyckeln sätts i låset och någon kommer in?
Så här står vi och trampar... vart ska våra äldre ta vägen då det verkligen behövs? Seniorboende önskas tack.
Inte ska väl våra äldre behöva åldras i ensamhet, känna sig otrygga och rädda.

Barnbarn till en fanstastik men gammal mormor