Den palliativa vården, det vill säga, vården i livets slutskede, ska tillgodose patientens behov av fysisk, social, psykologisk och existentiell karaktär. Vårdpersonal har utbildats och motiverats att möta döende patienters behov på ett allt bättre sätt. Men trots en välgrundad insikt om värdet av en god palliativ vård finns det fortfarande stora brister, vilket inverkar negativt på livskvaliteten för patienter som vårdas i livets slutskede. Det finns också stora regionala skillnader och det tar alldeles för lång tid att få ut kunskap som alla får del av. Det finns således behov av att utveckla kunskapen inom den palliativa vården för att förbättra den del av vården i hela Sverige.
Utöver de nationella centrum som finns för anhörigfrågor och demensvård bör det också inrättas ett nationellt centrum för palliativ medicin. I ett nationellt centrum samlas kunskap. Metoder utvecklas och sprids såväl nationellt som internationell. Där kan man också bedriva forskning inom området palliativ medicin. Ett sådant centrum kan med fördel etableras i Linköping.
Kunskapsutvecklingen och forskningen blir lidande om inte palliativ medicin erkänns som specialitet och kunskapsområde. För de allra svårast sjuka med komplexa symtom måste det finnas läkare och annan vårdpersonal med stor samlad klinisk specialistkunskap och erfarenhet. Både patienter, närstående och vården i stort är i behov av läkare med tilläggsspecialitet inom palliativ vård. Utan en tilläggsspecialitet riskerar vi en tillbakagång och kompetensklyfta i den palliativa vården. Rekryteringen, och därmed återväxten, är redan idag svår och kommer att försvåras ytterligare om man i framtiden inte kan erbjuda en specialitet som plattform för fortsatt arbete.
Lika säkert som att vi blev födda vet vi att vi människor kommer att dö. När, var och hur kan vi inte veta som tur är. Men att vi alla blir äldre och till sist somnar in, det är ett ofrånkomligt faktum. Vi vill att våra föräldrar möts med allra största professionalism och bästa tänkbara vård när de blev äldre. Vi vill försäkra oss om att våra anhöriga möts med värme, omsorg och bästa möjliga förutsättningar när döden närmas sig. Likaså vill vi själva ha det så den dagen då sjukdom eller ålderdom påminner oss om att vi inte är odödliga.
Stundtals prioriteras vården i livets slutskede lågt och får en passiv roll när den placeras i periferin. Inte allt för sällan möts döende av outbildad personal som inte känner sig trygga i rollen att vårda dem.
Livets början och livets avslut, två viktiga delar av ett mänskligt liv. Jag tycker det är viktigt att dessa två delar lyfts fram och att vi prioriterar dessa områden. Ett nationellt centrum i Linköping för palliativ vård är en riktigt värdefull satsning enligt mig.
Yvonne Andersson
Nationellt centrum för palliativ vård i Linköping
Hösten är ett fyrverkeri av färgskiftning i naturen. Få saker kan mätas mot det praktfulla skådespel som naturen bjuder på under oktober månad. Det är fantastiskt. Oktober betyder, något mindre färgsprakande, för oss i riksdagen att motionstiden är slut. Den period då vi riksdagsledamöter lämnar in politiska förslag som ska bearbetas i utskotten och röstas om i kammaren. Dessa förslag benämns bekant som motioner. Jag vill ta tillfället att lyfta fram min motion om den palliativa vården.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.