Nu har det hänt igen!

Ytterligare en personalgrupp försvinner. Efter semestrarna finns ingen arbetsterapi längre på våra serviceboenden. Den personalen skall ut på golvet i vården. Vårdpersonalen skall ta över terapipersonalens arbete. Vad blir resultatet?

Från läsekretsen2004-04-01 06:50
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Som gammal före detta vårdpersonal vet jag att vill jag arbeta inom arbetsterapin utbildar jag mig till det. Vill jag arbeta inom vården och omsorg utbildar jag mig till det. Personalen hinner idag inte med sysslorna, hur skall de hinna med mer?
Det är inte roligt för en gammal människa att bli sittande helt beroende av en ständigt stressad personal. De har arbetat och gjort rätt för sig ett helt långt liv, och sitter nu och bara känner sig till besvär. Det är skamligt hur våra gamla kommer att bli behandlade i framtiden.
Flyttade på 80-talet till Hultsfred från Stockholm och fann till min glädje de små fina ålderdomshemmen kvar. I Stockholm hade de redan bytts ut mot kolossala servicehus med kokplatta på rummen. Till vilken nytta, när man ändå inte kan använda dem? Och tur är väl det, med tanke på brandrisken.
Vad händer? Jo, landsbygden är inte sen med att följa efter. Ädelreformen var framtiden! Sedan kommer Kom-An projekt! Då skulle vi spara pengar, för nu helt plötsligt började det tryta i pengakistan. Vi lade ner hur mycket jobb som helst på det. Dessutom på arbetstid, som vi kunnat lagt på de gamlas omsorg istället.
Det räckte inte heller tydligen. Nu är det huvuden på vår personal som ryker istället.
Idag är jag glad, att jag är så gammal att jag inte arbetar kvar.
Skulle nog inte orka med att gå hem från jobbet varje dag, och känna att jag inte kunnat satt mig ner fem minuter hos någon ledsen, orolig, ensam eller bara sällskapssjuk vårdtagare. Man har inte så många att kunna prata med på ett äldreboende. De flesta hör mycket dåligt, och har ofta svårt att prata och göra sig förstådda. Ut får man komma en hel halvtimme i veckan! Vilken lyx! Är det så konstigt att det går åt sömnmedel! Ingen stimulans på dagtid. Ingen frisk luft.
Som anhörig känner jag mig ständigt obekväm, för att jag bevakar min mors rättigheter. Besöker henne så gott som dagligen. Personalen gör så gott de kan och är beundransvärda, men glöm inte bort, de är inte mer än vanliga människor.
Snart finns det bara pensionärer kvar i Hultsfred. Vem tar hand om oss då?

Besviken anhörig

Läs mer om