Bara ordet "kommunen" berör mig icke. Inte ett dugg. Inte heller ordet "miljoner". Men tillsammans, i samma mening, blir det annorlunda - då drar jag genast slutsatser som får kroppstemperaturen att stiga. Ju fler kommuner och ju fler miljoner, desto mer feber.
Gymnasieskolan i Vimmerby lever för närvarande under en viss press. Det finns olika sätt att ta sig ur den prekära situationen med vikande elevunderlag.
Ett alternativ är att samarbeta i större utsträckning med Hultsfreds kommun - där gymnasieskolan lyckats bättre med elevrekryteringen, alltså lyckats marknadsföra sin skola bättre än Vimmerby gymnasium. Ett sådant samarbete skulle ge skolan ett större underlag elevmässigt och därmed möjliggöra ett bättre utbildningsutbud, samt skulle administrationen kunna minskas, per elev räknat.
Ett annat alternativ är att just försöka satsa sig ur den negativa trenden. Kanske satsa på exklusiva utbildningar, med program och kurser som verkligen lockar ungdomarna.
Det naturliga vore ändå att vara försiktig med utgifterna i ett läge när det så att säga knakar i fogarna.
Vi vet att lokalerna är skraltiga, visst. Vi vet att önskelistan är lång, från såväl elever som personal. Men de primära insatserna bör ändå koncentreras på att fixa grunden, innan huset repareras, fixa till inkomsterna, alltså elevantalet, innan utgifterna, det vill säga fasta driftskostnader och finansiella kostnader, tillåts svälla.
Nu vet vi att den utbyggnad som planeras är beräknad till 50 miljoner kronor. Vi vet också att dessa beräkningar sällan eller aldrig håller. För att fixa till nivåskillnader och annat mellan olika skepp krävs förmodligen lika många kommunala miljoner till - det vill säga hundra totalt.
Det förra kommunalrådet i Vimmerby, Leif Larsson, sade en gång mycket klokt att ibland krävs det att gasa och bromsa samtidigt, för att man bäst ska nå uppsatt resultat. Jag påminde då om att det även är lite småskoj att rycka i nödbromsen ibland. Kanske dags för det nu?
Vi trodde väl lite till mans, vi som bor och verkar i Vimmerby, att det skulle vara nog i det läget. Dyrt, javisst - men det skulle ju bli sjuttsicken så bra.
Men så kom det till ett litet men. Det blev strid om minnesmärket till Astrid Lindgrens ära. Ett gäng mer eller mindre obstinata konstnärer fick i uppdrag att försöka reta upp Vimmerbyborna så mycket som möjligt. Fyra förslag presenterades och alla var kass.
Åtminstone enligt mig, och ett stort, stort antal Vimmerbybor som skrev på protestlistor.
Politikerna backade och beställde ett nytt porträttlikt minnesmärke, som just nu håller på att gjutas.
För att i någon mån rädda äran och självförtroendet beslutade kulturpolitikerna att ändå köpa in det ursprungliga konstverk som ansågs bäst, för att istället för torget placera det i trädgården på Näs. På så sätt drog kommunen på sig en extra kostnad på? puh, en miljon ungefär.
Samtidigt som Näs kostas på 35-40 miljoner kronor, och ska bli nya Astrid Lindgren-gården, byggs gamla Astrid Lindgren-gården om till ALV:s första inomhusmiljö, Saltkråkan. Den gamla AL-gården invigdes så sent som den 14 november 1998 och var en gåva från Sverige och Vimmerby till Astrid Lindgren på hennes 91-årsdag. Lagården var utformad så att den till det yttre påminde om Lindgrens barndoms lagård på Näs. Kostnaden för den var cirka 18 miljoner kronor, varav tio för byggnaden, sex för film- och utställning och resten inventarier och yttre miljö.
Pengar samlades in i en nationell insamling där Kronprinsessan Victoria skrev på och staten bidrog med motsvarande ett Nobelpris, det vill säga 7,5 miljoner kronor.
Framtiden får utvisa om alla dessa miljonsatsningar var berättigade. Att Astrid Lindgren är värd att prisas står utom allt tvivel.
Men vi håller tyvärr på att få en situation där det är svårt att hålla reda på vad som är finanser och ekonomi och vad som är kärlek och uppskattning. Många kommuner blir det, och många miljoner. Febern stiger igen.
Alf Wesik