Det lär ha sagts, att de boende på Magistern skulle flyttas in i Dagcenter, vilket ju byggdes speciellt för de utvecklingsstörda, som i sin tur skulle "förvisas" till den nuvarande turistbyrån.
Reeni Karlsson skriver om sitt barnbarn, som under vistelse på korttidsverksamheten får sova vid en diskbänk. Hennes dotter hade frågat en politiker, om detta var acceptabelt och fått svaret, att "det var ju tur att det inte var på hatthyllan". Själv är jag mamma till ett utvecklingsstört barn. Jag vet, hur ont det gör att få sådana svar.
När jag för cirka 50 år sedan frågade en docent vid barnsjukhuset i Linköping, om inte min son kunde ha en mental störning, fick jag svaret, att "tokiga mammor skulle behandlas för sig". Jag är glad, att jag var en "tokig mamma", för när Västervik kort därefter fick sitt barnsjukhus, kunde doktor Mossberg snabbt konstatera, att den "tokiga mamman" dessvärre hade rätt.
De utvecklingsstörda kan inte alltid ge uttryck för vad de känner. Den allra minsta förändring gör ofta dessa människor mycket oroliga.
Beslutsfattarna borde lyssna på Michael!
Kan det verkligen vara så, att ni vill flytta arbetstagarna på Dagcenter till Turistbyrån (eller ev till gamla tvätteriet). Hur skall de där kunna få den ro, som de är så beroende av?
Varför skall de behövas oroas helt i onödan genom att flyttas. Lämna skrivbordet en stund och gå ut i verkligheten! Sådana beslut kan inte tas utan empati - tänk på, att det handlar om människor, dessutom människor, som inte själva kan föra sin talan.
Jag har under många år arbetat en hel del med dessa människor inom FUB, och känner en bevsikelse över, att samhället inte kommit längre med att acceptera dessa handikappade på 40-45 år.
Beslutsfattarna rekommenderas att noga studera FN:s konvention om mänskliga rättigheter, art 23, "Varje barn med fysiskt eller psykiskt handikapp har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv, som möjliggör dess aktiva deltagande i samhället."
Vera Larsson
Vimmerby
Om människor som ej kan föra sin egen talan
Två insändare i Vimmerby Tidning på senare tid har gjort mig upprörd.Michael Ankarman skriver "Jag kan inte ha mycket folk omkring mig för att jag mår dåligt av det." Han bor sedan 3 år tillbaka på autistboendet Magistern.Enligt förljudande finns detta boende i ett mögelhus, varför det är brådskande med en annan lokal.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.