Insändare: Öppet brev

Tydligen är man rädd och försöker på detta sätt att censurera. Det är ju inte första gången.
Min just nu korta analys av händelseutvecklingen är följande: Jag har fått höra att redan vid min anställning 2002 fanns det ett visst missnöje. Jag tyckte att jag var omsorgsfull vid anställningen och frågade noggrannt om det fanns någon intern sökande. Svaret var klart och tydligt nej. Vad man inte informerade om var att styrelsen sagt att endast externa sökande kunde komma ifråga. Därav fanns redan från början åtminstone två missnöjda. En uttryckte själv att hon varit ombedd att bli rektor tidigare. I Boströms enkät uttrycktes också att det fanns flera på skolan som tyckte sig vara lämpliga som rektorer. Min tillsättning skedde, dessutom delvis över huvudet på personalen, och stämningen var sådan att jag kände redan från början att jag och Harriet hade svårt att på ett tydligt sätt få visa vilka vi var.
Det vi sedan har sett utvecklas är en mobbingsituation där ett fåtal individer, som kan räknas på ena handens fingrar, har drivit upp en situation genom att gå bakom ryggen både på mig och sina arbetskamrater och lyckats få styrelsen att ta till drastiska åtgärder. Enl. AFS 1993:17 är systematiska åtgärder för att ställa någon utanför arbetsplatsens gemenskap förbjuden. Arbetsgivare är skyldig att upprätta rutiner till tendenser till mobbning. Detta har inte alls skett på Liljeholmen trots att jag skriftligen påpekat detta för styrelsen. Nu var det ju inte ett arbetsmiljömål som var uppe i tingsrätten, utan en arbetsrättsfråga. Otrevliga personalmail nattetid och styrelsens hela hantering med en jävig utredning, dubbla och hemliga utredningsdirektiv, ovilja att låta opartiskt granska utredningen med mera visar att det som skett är mobbning.
Nu har det hänt på Liljeholmen, till motsats mot övriga skolväsendet som flyttar mobbarna, att man flyttat mobbingoffret, och låtit mobbarna vara kvar. Som ni ser, så uppfattar jag en liten handfull grupp som uppfattat sig som försmådda ledare i huvudsak har drivit frågan. Nu andra uppfattar jag som lojala och ärliga vänner. Många har sagt att så är fallet, andra säger mindre men visar mer. När jag inte spelade medŽi spelet att solidarisera mig helt med den befintliga eliten och försökte ställa mig också på andra sidan så råkade jag i onåd. Det jag idag är lite beklämd över är den räddhågsenhet som präglar Liljeholmen. Varför säger man inte ifrån? Var finns de som vill stå på barikaderna? Jag känner inte igen mig i det kristna budskapet men väl i den Liljeholmska "Knutbyandan" att tro på överheten och inte säga något alls. Jesus var inte den som höll överheten om ryggen, utan var radikal och tog sig an fattiga och syndare.
Efter dessa lite bistra ord, vill jag säga att ni som jobbar på Liljeholmen gör ett bra arbete, och jag finner djup smärta att ha blivit förkastad som arbetskamrat. Jag har aldrig under mitt hela yrkesliv kommit i närheten av den hårdhet och det oförstående som styrelsen och "drevet" visat.
Jag ber att få önska lycka till. Liljeholmen står inför en svår framtid där det behövs mycket klokskap och hårt oegennyttigt arbete. Det finns ett fint gäng som kan ta vid efter etablisemanget. Ett jättetack till alla er som jag kan betrakta som mina vänner och som stöttat oss mycket.

Larserik Lönn
Fd rektor Liljeholmens Folkhögskola