STADEN ÄR NORM. I nationella, regionala och kommunala styrdokument befästs normen. Liksom i media. Utgångspunkten för Rönnblom har varit att studera relationen mellan stad och land i termer av makt. Resultatet visar att staden och stadsborna ofta står som vinnare. Studien visar vidare att landsbygden i flera fall betraktas som problematisk, som särskild och bristfällig.
Den blir en symbol för problem medan staden per automatik blir en symbol för potential, möjligheter, modernitet, framgång och utveckling. Landsbygden och dess invånare behöver förbättra allt från utvecklingskraft till flexibilitet. Stadens problem som trängsel och bristande infrastruktur nämns sällan, och det finns inga motsvarande förväntningar på att stadsborna själva ska lösa problemen.
Vidare kan man läsa på Jorbruksverkets hemsida: Stadsnormen är inte bara en nationell företeelse. Aline Kärrbäck skrev sin C-uppsats i samhällsplanering i samarbete med Jordbruksverket under våren 2014. I sin rapport studerade hon sex regionala utvecklingsplaner.
"SLUTSATSEN AV mina analyser är att även de regionala utvecklingsplanerna ger uttryck för en maktordning där staden överordnas landsbygden", menar Aline Kärrbäck. Tilltron till stadens förmåga att ensamt föra hela regionen framåt är tydlig i planerna.
ATT STÄDERNAS tillväxt i flera fall har skett på landsbygdens bekostnad diskuteras däremot inte. Urbaniseringen framstår i grunden som en positiv process som bygger på naturliga och självklara mönster och detta ifrågasätts eller kritiseras inte.
Allt är helt enkelt större och därför bättre i städerna, och staden utgör norm för oss alla. Denna normbildning och upprätthållandet av normen får självklart konsekvenser.
Närpolisen tas bort, distriktssköterskemottagningarna läggs ned, Försäkringkassans lokalkontor... long gone. Kollektivtrafiken ska vi inte tala om. Cykelbanor... Mötesplatser....? Rättmätiga nedprioriteringar av den tärande landsbygden...?
Jag har länge förvånat konstaterat att det finns någon slags vedertagen "sanning" som hävdar att landsbygden utgör en "tärande sektor", till förfång för stadens starka utvecklingskraft. För mig är detta en helt absurd tanke. Stad och land behöver varandras olika kvalitéer. Varför är detta ens en fråga?
Just det. Där har vi den igen - Normen. Som vi alla är med och upprätthåller och omhuldar.
FÖR NÅGRA ÅR sedan hade jag tillfälle att lyssna till spinndoktorn Kjell A Nordström som menade att inom kort kommer obskyra begrepp som Frankrike, Italien och Norge vara helt borta. Istället kommer världen bestå av Paris, Rom och Oslo. Däremellan - "wasteland" - ödemark, eller i direkt översättning avfallsmark.
VI FÖRSTÅR VÅR samtid utifrån de referensramar vi har. Jag som bor på landsbygden och varje dag ser den stora potential som finns här - i människorna, i vyerna, i jorden och luften - anser ovanstående som resursslöseri. Men om detta synsätt innehas av människor och finns på pränt i styrdokument med inflytande på vår vardag och vår framtid, behöver det synliggöras och bemötas, innan det riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Till slut blir vägen från Borghamn till Vadstena faktiskt längre än vägen från Vadstena till Borghamn.
För att vi tror det tillräckligt mycket. Normen blir befäst. Ännu en gång.
Pia Tingvall,
Ordförande Hela Sverige ska leva Östergötland
Oroliga tankar från ett ingemansland
Varför är det längre från Vadstena till Borghamn än från Borghamn till Vadstena?Malin Rönnblom, Umeå universitet, har precis författat en rapport på uppdrag av Jordbruksverket. I rapporten "Ett urbant tolkningsföreträde. En studie av hur landsbygd skapas i nationell policy.", svarar hon på min inledande fråga...
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.