Insändare: Pärlan, Loftahammars skola och Europas framtid

Europas största framtidsfråga kanske inte handlar om ekonomisk tillväxt. Den kanske gäller något så grundläggande som om vi orkar stå emot vår egen själviskhet.
Orkar vi det?
Klarar vi att gå utanför oss själva, att dela med oss till förlorarna i vårt samhälle, till förlorarna från andra samhällen, och inte minst, till de framtida generationerna?
Samhället och demokratin överlever bara om det finns människor som är osjälviska, som är beredda att både rösta och arbeta mot sina egna egoistiska och omedelbara anspråk, och i stället rösta för de svagares och de kommande generationernas behov.

Det handlar om värderingar som bygger gemenskap, gemenskap som ger kärlek, kärlek som ger trygghet, trygghet som ger förutsättning för osjälvisk samhällstjänst.
Var skapas sådana värderingar?
De skapas i Pärlan i Rumskulla och i skolan i Loftahammar.
Inger Rinaldo skriver den 17 november om nedläggningen av Pärlans samlingslokal, och Christel Alvarsson skriver den 19 november om nedskärningen i skolan i Loftahammar.

Inger Rinaldo vädjar till Vimmerby kommun att förhandla med Pärlans ägare, så att Rumskullaborna får behålla sitt sociala hjärta. Inger Rinaldo är inte vem som helst. Hon representerar en familj som i generationer lagt ner fullståndigt oräkneliga ideella timmar för att hålla sitt samhälle och vår kommun levande. Det gäller bland annat kyrkan och idrotten, två grundpelare i värderingsskapandet.
Inger Rinaldo symboliserar den yttersta garantin för demokratins och människovärdets framtid. Det är människor som hon och hennes vänner i föreningslivet, som i grunden bär upp samhället. Det är de som håller gemenskapen levande.
Alla orkar inte göra det, alla kan inte göra det. Därför är det livsviktigt att de som kan får stöd.

Behovet av Pärlan kan inte mätas i kronor och brukningstimmar. Det handlar om ett socialt kitt, en sammanhållande kraft, en känsla av gemenskap som byggts upp under decennier. Att rycka undan detta vore ett psykologiskt slag, som gör samhället glesare, kallare och mer uppgivet. Precis som kommunen aldrig kan ersätta Inger Rinaldo och hennes familj för deras samhällsbygge, kan kommunen aldrig med sina sparade tusenlappar återställa det som går sönder när samhällets hjärta dör.

Och så handlar det om tro och förtroende. Tro på att det är lönt att fortsätta att arbeta ideellt. Förtroende för att våra valda representanter besvarar ideella insatser genom att inte lämna några möjliga kommunala lösningar outredda.
Christel Alvarsson skriver om en motsvarande bygd i Västerviks kommun, där den lilla ortens överlevnad också är avgörande för värderingsskapandet. Värderingar skapas naturligtvis i alla skolor, men de små orternas levande gemenskap har ett särskilt värde som aldrig kan återvinnas när det en gång förlorats.

Christel Alvarsson representerar också ett ovanligt brett ideellt engagemang, och hon och hennes familj arbetar för att bevara flerhundraåriga kulturvärden. Björkö som hon skriver om är också en Pärla. Hur ska en kommun kunna återskapa det värde som går förlorat, om sådana människor och bygder sviks?

Det finns ett annat samband mellan Inger Rinaldo och Christel Alvarsson. Båda känner min snart 99-årige far Bengt, en Rumskullabo som lagt ner ett antal ideella årsverk under sitt liv, i församling, i politik och i vad som numera kallas väntjänst. Och för några månader sedan dog hans gode vän Ivan Isaksson, som gav nästan hela livet åt Rumskulla samhälles fortlevnad. Hur ska vi i framtiden få människor som de, människor som lever för andra?

Måste vi då inte lyfta blicken från budgetsiffrorna och räkna i högre värden?
Christel Alvarsson har frågat Västerviks kommun, hur mycket det egentligen kostar att bevara Loftahammars skola intakt. Jag vill fråga: Hur mycket kostar det Vimmerby kommun att bevara Pärlans samlingslokal?
Arne Thurehult skriver den 20 november att en levande landsbygd är värd höjd skatt. Jag håller med. Och den är värd långt mer än så.

Arne Bengtsson,
Vimmerby