Till exempel den pendlande blir med åren trött och sliten, han/hon förlorar ekonomiskt då alternativen allmänna kommunikationsmedel och bilkostnader stiger mångfaldigt mera än löneutvecklingen. Till detta kommer en icke föraktlig miljöaspekt.
För Kinda kommuns del förekommer två pendlingsgrupper. En grupp som absolut måste pendla för sitt livsuppehälle. Här finns industriarbetare, byggnadsarbetare, av kommunen ej behövd eller övertalig utbildad vårdpersonal.
Den andra gruppen pendlar i motsatt avsikt. De högavlönade, tycker kommunalskatten är för hög i Kinda, men har ofta nyckelpositioner i företag eller i kommunen, alltså chefer. När det gäller de offentliganställda cheferna arbetar dessa på uppdrag av oss skattebetalare. Deras ansvar är bland annat att tillse att skattepengarna används på bästa möjliga sätt. Att inte ha sin bostad inom kommunen blir därför både moraliskt och trovärdighetsmässigt tvivelaktigt. Likaså ur solidarisk synpunkt gentemot kommuninnevånarna.
Det verkar vara obehagligt för dagens chefer att möta sina uppdragsgivare i vardagen på Konsum eller ICA och på så sätt lära känna verkligheten. Nu bor man inte i kommunen, har låst tjänsterum, mycket begränsade telefontider.
Jag vill avslutningsvis citera nytillträdde koncernchefen för KF, Lars Idremark som säljer följande i tidningen VI nr 7 2005 "Bra chefer och styrelser är skillnaden mellan fiasko och framgång. Bra chefer får gärna kosta. En chef ska jobba mycket hårt och vara tillgänglig jämt, annars ska han/hon inte vara chef."
Alve Gustafsson, Kisa
Pendlingens två ansikten
Pendling mellan bostadsort och arbetsort har blivit allt vanligare. Det har mer och mer blivit ett gissel för såväl den enskilde som för samhället. Även om myndigheter påtvingar arbetssökande detta alternativ som möjligt, måste de negativa konsekvenserna invägas.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.