UNDER alliansregeringens åtta år var hälso- och sjukvården ett prioriterat område. Frågorna har hela tiden legat hos en partiledare, Göran Hägglund (KD), vilket gett dem extra stor tyngd. Även bland företrädare som social- och sjukvårdsministrar märks många tunga politiker, såsom Sten Andersson, Lars Engqvist och Bengt Westerberg. Den prioriteringen har varit rimlig. Den prioriteringen har också varit viktig för utvecklingen av sjukvården i vårt land. Det här är frågor som bokstavligen handlar om liv och död, som är komplexa och berör flera politiska nivåer och starka organisationer samt viktiga patient- och löntagargrupper. De kräver ett skickligt och erfaret handlag. Expressens kommentator Lotta Gröning tvekar inte när hon ska ge ett omdöme för vår nya sjukvårdsminister Gabriel Wikström "regeringens osäkraste kort". Den bedömningen delar jag och det nya läget inskärper bara vilken avgörande roll Kristdemokraterna måste spela i den nya riksdagen. Stefan Löfven må behandla de sociala frågorna styvmoderligt, men det kommer Kristdemokraterna aldrig att göra. Första beviset på vår prioritering fick vi när riksdagsledamot Emma Henriksson (KD) utsågs till ordförande i riksdagens socialutskott för den kommande mandatperioden.
NÄR STEFAN LÖFVEN utser sina ministrar är det för första gången i historien som inte sjukvårdsministern blir departementschef. Istället klumpas sjukvården ihop med folkhälsa och idrott och anförtros åt en person som mig veterligt aldrig varit i närheten av varken politiskt eller professionellt arbete med hälso- och sjukvårdsfrågor. Under fyra år har jag följt Lena Hallengren, dels som bänkkamrat i riksdagens plenisal och dels som vice ordförande i socialutskottet där jag också haft förmånen att vara ledamot. Vi har debatterat och samtalat nästan varje vecka. Inte alltid varit överens men ändå ganska ofta och framförallt med gott humör. Jag har en stor respekt för det kunnande som Lena Hallengren utvecklat inom hela hälso- och sjukvårdsområdet.
JAG ÄR OCKSÅ imponerad över den enorma aktivitet hon haft under hela året och inte minst i valrörelsen. Under Almedalsveckan förra året upplevde nog de flesta som följde alla sjukvårdsdebatter att Lena Hallengren var en given kandidat som social- och sjukvårdsminister om det skulle bli en ny regering. Men icke. Detta tunga ministeruppdrag läggs på en person som jag kan ha respekt för i allmänhet men som jag de facto känner stor osäkerhet inför om han har kapacitet att leda sjukvården framåt. Lotta Gröning fångar vad många tänker när hon i Expressen skriver; "Sjukvården är komplex det behövs kunskap, kompetens och erfarenhet att driva ett sådant departement. Här undrar jag hur Stefan Löfven tänkte"
JA, HUR TÄNKER man i det socialdemokratiska toppskiktet? Hälso- och sjukvård är det politiska område som i varje opinionsmätning toppar när svenskar ska betygsätta vad som är viktigt i livet. Jag kan inte minnas att jag läst någon mätning som placerat sjukvården bland mindre viktiga områden på den politisk skala. Sjukvård är alltid nummer ett eller möjligen topp tre. Men ändå väljer den nya s-mp-regeringen att helt nonchanlera sjukvården och devalvera frågan i regeringens politiska arbete.
Stefan Löfvens signal med denna ministerutnämning är en skymf mot patienter, anhöriga, vårdpersonal och hälso- och sjukvårdspolitiker. Jag tror inte landstingsrådet Anders Henriksson och övriga s-politiker i länet som Peter Högberg känner sig särskilt respekterade med valet av sjukvårdsminister. För vår nye statsminister Stefan Löfven är hälso- och sjukvården uppenbarligen en mindre väsentlig bifråga, som kan anförtros vilken oerfaren person som helst. Obegripligt. Och oroande.
Anders Andersson,
Järnforsen
Distriktsordförande för Kristdemokraterna i
Kalmar län och
f d riksdagsledamot
Regeringen visar nonchalans mot patienter
Ett par veckor har gått sedan valet. Osäkerhet har funnits. En ny regering har tillrätt. Många frågor saknar svar. Och vi vet inte efter de senaste debatterna i riksdagen vad regeringen kommer att få igenom av sin politik. Men det som förvånar och närmast upprör mig mest är den totala nonchalans som statsminister Stefan Löfven visar när det gäller hälso- och sjukvårdsfrågorna.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.