Insändare: Sagan om den försvunna lilla "Trätunikan"

Den hade blivit placerad på en liten kulle i vänorten Djursdala utanför stans "hank och stör" av markägaren för drygt 30 år sedan. Där skulle den tjäna alla turister och en och annan av kommunens invånare som kom på besök. En av centralortens dåvarande tjänstemän tyckte att det var väl befogat med ett bidrag och anslog flera kronor ur sin snåla årsbudget för att finansiera en tömning (dock bara under årets ljusa tid) av denna lilla gästvänliga och unika trätunika. Den servade trots allt en hel hoper människor som ville komma nära naturen. Man kanske inte brydde sig så mycket om att landsbygden skulle få sin del av "skattekakan" och de där sentida flosklerna om att "Hela Sverige ska leva" var inte uppfunnet på den tiden. Men så blev det i alla fall beviljat en skärv och alla voro nöjda! Markägare, företag, skolor, natur- och hembygdsföreningar, motionärer och den breda allmänheten insåg också ganska snart vilken oerhörd tillgång Djursdalarundan var för Vimmerby kommun...
Idag, år 2007 gästar 8 000-10 000 besökare rundan. De flesta kommer från Syd- och Mellaneuropa, Danmark, Norge och Sverige. Ja, förlåt - faktiskt en och annan kommuninvånare hittar också hit. Kommunens lärare, skolelever med föräldrar (förskolor, låg-, mellan-, högstadie- och gymnasienivå). Våra universitet och högskolor i länet och grannlänen har funnit utbildningsmiljöer som är unika. Åtskilliga skogs-, kultur- och naturvårdsutbildningar har och äger rum med stort engagemang av ägarna själva. De europeiska guidehandböckerna är lyriska i sina beskrivningar och räknar "Djursdalarundan" till några av de mest intressanta och spännande vandringslederna från upplevelsesynpunkt i Sydsverige. Konferenser, temadagar, utställningar, teater, rollspel med mera anordnas årligen. År 2006 stod gården Ungstorp värd för "Astrid Lindgren-konferensen", tv-inspelningar av exteriörscener till den nya filmen om Astrid, fotoutställningar med mera. Under året har tidsresor från Länsmuseet, riksprojektet LONA, universitetsutbildningar varit förlagda till rundan.
För att kunna välkomna alla gäster har toaletter, tvättställ, rast- och p-platser, nya informationstavlor och foldrar (sponsrade med 5 000 kronor av Vimmerby kommun iordningställts. Årligen anslår vi markägare helt frivilligt minst 20 dagsverken (föredrag, guidning, städning av anläggningar, underhåll av vägar, p-platser, skärmskydd, anskaffning av brasved med mera, kostnad 80 000-100 000 kronor per år) för att bjuda våra besökare i Änglamarken god service.
"Bjudningen" har fortsatt så under årens lopp. Men så en dag för några veckor sedan var den lilla unika "trätunikan" försvunnen. Den var helt enkelt borta! Var den månne bortspolad under veckans ihållande regn, frågade vi oss? Knappast! Hade någon liten "tjuv" måhända varit framme? Vi har haft några besök under årens lopp.
Kulturvärde? Knappast! (Enligt Naturvårdsverkets prislista i mitten av 1970-talet kr 140:- exkl. moms). En liten förundersökning var befogad och inleddes. Ingen direkt misstänkt och därmed anklagad. Kunde möjligen kommunens beslutsfattare eller någon av deras förlängda armar, det vill säga tjänstvilliga supporters vara skyldiga? Oh, nej, hemska tanke! Så absurt! Inte skulle dessa förledas in på dylika irrationella tjänsteaktioner i dessa besparingstider. Ägna sig åt en sån struntsak. I Vimmerby kommun har man ju betydligt viktigare saker att handlägga. Exempelvis bostads-, torgsutsmyckande, fotbollsarenors och industritillfarters byggande eller inte byggande och så alla dessa "firningar" i år!
Dock, jag fattade mod och ringde en av påvarna i maktens boning och framförde försynt frågan om någon möjligen sett en liten tunna i grön tunika, som var på rymmen från hemmet? "Nej, nja, jo! Försök att ringa herr NN, så får du kanske svar. Detta är nämligen inte mitt bord!"
Jag tackade vördsamt och ringde till herr NN. Efter sex (6) försök på tjänstetid lyckades jag. Fick ett mycket kort och korrekt klarläggande av herr NN.
"Vi har en mycket ansträngande budget och måste täppa till alla hål. Så någon sommartömning av tunnan på Djursdalarundan kan det inte bli tal om! Det kostar ju ändå oss kommuninvånare 768 kronor/år (inkl. moms) och jag får inte belasta vår sektor park och trädgård!"
Ödmjukt bad jag om ursäkt för att jag antytt om denna ynnest från kommunens sida. "Om jag ville föra saken vidare ombads jag kontakta överste NN själv". Så och jag gjorde. Träffade hans mycket trevliga sekreterare vid två tillfällen per telefon, som lät meddela att han inte hade med saken att göra och inte önskade prata med mig. Jag hänvisades därmed så småningom till stadens utkant, närmare bestämt till Toppesten - kommunens soptipp - där ansvarige tjänsteman ansåg ärendet utagerat. Jag tackade vänligt för detta klara besked och framförde en ringa begäran om att få tillbaka min egendom, den lilla tunikan av trä. Detta utlovades på stående fot och har i sistlidna vecka nu verkställts. Nu kan vi åter glädja oss åt att den lilla plåthätteprydda tunnan åter har hittat "hem". En delegation litteraturstuderande från Linköpings Universitet, som gästade Ungstorp i helgen, gladdes åt återkomsten och denna "tunikas" smått historiska sightseeing i kommunen. Det är inte alla förunnat att få höra så roliga sagor ur verkligheten!
Tillåt mig dock att göra en liten reflexion över vad denna tunnas "turné" har kostat Vimmerby kommun: Transport av tunnan Ungstorp-Vimmerby tur och retur, 2 man x två timmar x 200 kr = totalt 800 kronor, exkl moms och resor. (Obs, egen kalkyl). Egentligen är det ju en skitsak! Sommartömningen kostar ju hela 768 kronor inklusive moms och ni har ju faktiskt viktigare saker att handlägga i kommunen, eller hur? Men trots allt - slutet gott! Vi behövde tack och lov inte gå till Lions och böna om en ny "trätunika i träfrack". Med varma hösthälsningar

Thorsten Ungsäter, markägare
PS. Hoppas tömningen inte föranleder ytterligare höjning av den kommunala skattebördan! DS.