Tvärt emot vad många tror, är det inte trafikolyckor som är den vanligaste dödsorsaken för pojkar mellan 15 och 34 år, utan självmord. Enligt en enkätundersökning hävdar 3-8 procent av Sveriges skolungdomar att de har försökt ta sitt liv. Majoriteten av dem som försökt ta sitt liv är flickor men dödligheten är större bland pojkar.
En person som försökt ta sitt liv en gång försöker nästan alltid igen. Ungdomarna vänder sig normalt endast till sina jämnåriga kamrater med sina problem, så utbildad personal har svårt att få kontakt med dem.
Under åren 2000-2002 tog 4 411 personer sitt liv medan dödssiffran för trafikdöda under samma period var 1 694 personer.
De som dör i trafiken utgör endast en tredjedel av antalet självmord. Att beakta då är att några av de som dör i trafiken kanske tog sitt liv.
Vägverket beräknar kostnaden för alla personer som dör i trafiken varje år till 7,5 miljarder kronor. Om man på samma sätt beräknar kostnaden för alla som tar sitt liv under ett år skulle den siffran bli 22,5 miljarder kronor.
Då har man inte räknat med att flera anhöriga till de som tagit sitt liv också drabbas av psykiska skador, vilket resulterar i stora kostnader, genom exempelvis fler sjukskrivningar och framförallt större mänskligt lidande.
Skulle det satsas mer pengar på att hjälpa de utsatta, kan vi lova att pengarna skulle vara bättre prioriterade om det är liv som skall räddas.
Varför tycker regeringen att det är viktigare att satsa pengar på sådant som är lättare att hantera medialt, istället för att fokusera på självmordsproblematiken som idag är ett tabubelagt ämne med större dödlighet?
Varför finns det inte en nollvision för självmord?
Petter Sivlér, Jonas Grafström
MUF, Moderata Ungdomsförbundet
Saknar en nollvision för självmord
I trafiken omkommer cirka 500 personer varje år. Staten satsar över en miljard kronor på trafiksäkerhet varje år. Samtidigt satsas det allt mindre pengar på människor som har psykisk ohälsa.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.