Lantmäteriet har tidigare beslutat att vägen skall flyttas från gårdsområdet. Det fann, efter att ha hört alla intressenters synpunkter, att fördelarna för Viggesbo och vägsamfälligheten klart överväger nackdelarna för vägsamfälligheten men även detta beslut har överklagats till Fastighetsdomstolen, trots att allt sker på vår bekostnad och på vår mark.
I syfte att undvika utdragna domstolsförhandlingar lade vi i april fram ett kompromissförslag som reducerade omvägen för de som skall söderut från ca 350 m till drygt 100 m och liksom tidigare befriade samfälligheten från ansvaret för ombyggnad av den nuvarande oacceptabla vägsträckningen med översvämningar och dolda kurvor.
Detta fick ett positivt bemötande men kunde inte behandlas eftersom vi inte fått Länsstyrelsens miljötillstånd. När vi fått detta och även framtagit en ny projektering valde gruppen att direkt inlämna ett överklagande till Miljödomstolen.
Vår inbjudan till en diskussion om hur en lösning skulle kunna uppnås hade nu blivit helt ointressant. Trots att detta var mitt i semestermånaden juli behövde domstolen dock bara tio dagar på sig för att avvisa ärendet.
Därifrån jag kommer är jag van vid att kunna sitta ner runt ett bord och genom en öpppen och ärlig diskussion kunna komma fram till en lösning - de rackarknep och direkt osanna domstolsintyganden som tillämpas i vägfrågor i Rumskulla hör inte hemma i civiliserade samhällen.
De som använder sig av vägen dagligen har inget att invända mot den nya sträckningen men den lilla nämnda gruppen, av vilka ingen bor längs vägen, lägger i ett småsinthetens korståg ner 100-tals timmar på skrivelser istället för att ägna sig åt mer konstruktiva arbetsuppgifter, vilket jag finner patetiskt.
Istället för att enas om en kompromisslösning är vi därför nu tillbaka till den dragning som fastställdes av Lantmäteriet och eftersom detta tydligen är vad gruppen föredrar så må så bli.
Vi har under fem år investerat för oss avsevärda belopp i upprustningen av Viggesbo vilket skapat arbetstillfällen och även bidragit till bygdens utveckling genom t ex utgivandet av en bok om Rumskullas historia. Detta har uppskattats av det stora flertalet men för en mindre grupp har det varit en nagel i ögat att några utifrånkommande inte inordnat sig i den lokala maktstrukturen.
Vi var även på väg att köpa den gamla förfallna, eternitklädda fattigstugan i Rumskulla för att återföra den till ett liggtimmerhus som skulle kunna användas inom socknen men har nu definitivt tappat lusten för den typen av satsningar.
Ivan Isaksson har under många år framgångsrikt drivit Rumskullas intressen och för detta förtjänar han all respekt och tacksamhet men det får inte hindra att man kan släppa fram yngre krafter som kan tänka i nya banor. Överklaganden som "någon annan sträckning av vägen än den nuvarande får ej förekomma" vittnar knappast om att så är fallet nu.
Att vägar i övriga Sverige under en längre tid systematiskt flyttats bort från gårdsområdena har gruppen uppenbarligen ej noterat. Tryggheten ligger inte i det bestående utan i förändringar.
Om landsbygden skall kunna överleva och utvecklas måste förändringar accepteras och även de som inte är födda i socknen och som har en annan bakgrund än urinvånarna måste accepteras som en del av samhället.
Claes Henckel
Viggesbo
Samhället måste gå framåt, även på landsbygden
Åter står vägen genom Viggesbo nämnd i tidningen i samband med domstolsöverklaganden. Det är nu fjärde gången. Och detta efter att tre gånger blivit avspisade som en liten grupp kring Ivan Isakssson har valt att belasta våra miljödomstolar med ett ärende som inte har där att göra.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.