Vad kan det bero på att dessa, för demokratin, så viktiga rörelser mer eller mindre tynar bort organisationsmässigt? Är deras arbetssätt föråldrat? Når man inte ut med sitt budskap till folket? Har inställningen hos den aktiva generationen så till den grad förändrats att det inte finns behov av folkrörelser?
Och - vad får dessa sammanslagningar för konsekvenser?
Jag skall här ge ett par exempel på vad sammanslagningar kan innebära.För något år sedan gjorde jag en enkel undersökning av hur arbetarrörelsen, s-partiet i Kinda, ändrat sin organisation och hur detta har påverkat antalet aktiva politiker. Före den stora kommunsammanläggningen 1974 fanns det nästan 500 personer som hade någon form av förtroendeuppdrag för s. I samband med kommunsammanläggningen sjönk den siffran till ca 200.
I nuläget, efter senaste interna omorganisationen, är siffran klart under 100 aktiva s-representanter. Övriga politiska partier har liknande utveckling. Fackföreningsrörelsen har gått samma väg. Allt är centraliserat till Linköping och i vissa fall ännu längre bort. Nykterhetsrörelsen har nästan helt försvunnit i Kinda. Och nu har samma negativa utveckling drabbat de frireligiösa församlingarna. Personligen anser jag att denna utveckling är förödande för demokratin. Den mångfald av åsikter, värderingar och aktiviteter som de beskrivna folkrörelserna representerar är, som jag ser det, ovärderlig för samhället. I och med denna utarmning blir det bäddat för ljusskygga åsikter och toppstyrning i organisationerna.
Vi ser också svårigheter i övrigt föreningsliv och organisationer att besätta ansvariga styrelseposter och att föreningskunskapen på många håll är undermålig.
Så alla 60- och 70-talister, är ni inne på att skrota det demokratiskt uppbyggda Sverige? Det är på ert engagemang som framtiden ska formas.

Alve Gustafsson, Kisa