Ingen verkar kunna ta ansvar för hela hennes sjukdomsbild. Att den ena avdelningen helt abrupt drar in en antidepressiv medicin som hon haft i decennier, ledde bara till att hon försämrades, och bollades till nästa avdelning. Det var i februari i år. Sedan dess har hon tvingats åka mellan hemmet och sjukhusets olika avdelningar. Ibland till medicinavdelningen, ibland psykavdelningen. Något samarbete mellan avdelningarna för att ta ett helhetsgrepp över hennes sjukdomsbild har vi inte kunnat se ännu. Istället har hon blivit behandlad som en försökskanin där många olika läkare kommit med sin analys och teori om hennes tillstånd, och under tiden "förvaras" hon. En förvaring som många gånger är under vad som är mänskligt värdigt. Läkare och personal gör säkert så gott de kan, men nedskärningar i vården skapar press, stress och både brist på personal och hög omsättning av personal på de olika avdelningarna. Det gör att det aldrig blir någon kontinuitet i vare sig diagnos eller behandling. Patientnämnden kommer att titta på flera delar i just det här fallet.
Men det är också dags att landstingspolitikerna som är ytterst ansvariga för sjukvården vaknar, innan bristerna tar död på vår mamma och andra patienter. För det är alltid de som ytterst drabbas av nedskärningarna. Det vi nu har sett på nära håll av sjukvården 2004 är i många avseenden skrämmande.
Barnen
Ska mamma förvaras till döds?
Politiker, nu är det dags att ni hör upp. Ska bristerna i vården ta död på vår mamma?I snart tio månader har hon bollats mellan förvaring på olika avdelningar vid sjukhuset i Västervik.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.