INFÖR VALET 2014 tävlade alla partier om att satsa på skolan och lovade guld och gröna skogar. Den S-ledda regeringen, visserligen bakbunden av en alliansbudget, framlade i vårpropositionen skolsatsningar och har kampanjat om detta.
Så också gjorde socialdemokraterna i Västerviks kommun och nämndens ordförande uttalade att alla barn/elever skulle få det stöd de behöver. Samtidigt sitter han i nämnden och i kommunstyrelsen och tar beslut om att ytterligare dränera skolan med ca 30 lärartjänster plus att skolan inom ram får stå för stora utökade hyreskostnader. Anmärkningsvärt men inte förvånande!

Historik: Det svenska skolväsendet, som varit framgångsrikt och gjort att Sverige blivit ett föredöme för andra nationer, var tills i början av 90-talet statlig. Länskolnämnden utövade tillsyn och kontroll, fördelade resurser tillsatte rektorer och lärare.

Allt var inte frid och fröjd, men det fanns en tydlig styrning.

I BÖRJAN PÅ 90-talet kommunaliserades skolan, men staten släppte inte helt greppet, utan krävde av kommunerna att de genom skolplaner, verksamhetsplaner, uppföljningsansvar skulle redovisa för statens företrädare hur man skulle sköta och skötte uppdraget.

En ny skolchef tillträdde i Västerviks kommun och han förstod att här gällde det att optimera utveckling och uppföljning. Utvecklingsledare inom förskola/skola tillsattes. Utvecklingsdagar för politiker, chefer, rektorer, lärare och övrig personal genomfördes.

Ett uppföljningssystem kallad Cockpit infördes, vilket följde upp ekonomi och verksamhet, som därefter redovisades och godkändes av kommunfullmäktige. Alla politiker, föräldrar och medborgare kunde ta del av detta.

Skolfrågan stod högt på agendan. Så gick några år. Staten släppte alltmer tillsynen av skolan. Det blev i stort sett fritt för kommunerna att sköta den.

I Västerviks kommun fortsatte man dock med den "gamla" ordningen och kommunfullmäktige var djupt involverad i skolan.

Så tillträdde en ny skolchef, som i princip kastade ut barnen med badvattnet. Allt som var vedertaget och hade fungerat bra, skrotades. Nu var det fult att redovisa öppet och ärligt för politiker och medborgare.

TILL OCH MED barn- och utbildningsnämndens ledamöter fick inte veta hur det stod till i skolan. En ny statistiker, som visade sig vara expert på att mörka och koda, anställdes.

De flesta mest kompetenta utvecklingsledarna och rektorerna försvann. Politikerna i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och barn- och utbildningsnämnden, framförallt de som satt på alla stolarna, tyckte det var bra. Nu kunde man ägna sig åt något flaschigare än att satsa på något så oväsentligt som förskola/skola.

Den "Lärande organisationen" infördes. Den blev ett kluster som snurrade runt i sin egen lilla ankdamm och ingen kunde förklara vad det egentligen var.

NU SER VI RESULTATET: 20 procent av eleverna når inte de nationella målen, 14 procent är ej behöriga till gymnasieskolan.

Samhället kräver allt högre kompetens, där en godkänd gymnasieexamen är en grundförutsättning för att komma in på arbetsmarknaden. Detta möter den förre och den nuvarande majoriteten, plus andra partier utom vänstern och socialistiska välfärdspartiet, med ytterligare nedskärningar.

Kommunpolitiker, som inte håller med om denna "förbättring" blir utskällda som korkade. Vart är vi på väg?

Inger Wiman