Föreningslivet kan indelas i två grupper. Idéburna föreningar och intresseföreningar. I den idéburna gruppen finns politiska, religiösa och nykterhetsföreningar.
Medlemmarna i dessa föreningar har en ideologisk uppfattning om hur tillvaron skall vara, medan intresseföreningar bygger sin verksamhet på ett gemensamt intresse hos medlemmarna. Båda föreningstyperna bygger på medlemstillhörighet och då krävs det i de flesta fall stadgar och en medlemsvald styrelse.
Ett av de stora problemen i båda föreningstyperna är att få alla medlemmar engagerade i verksamheten. Oftast blir medlemskapet slentrianbetonat medan styrelsen sliter sitt hår i förtvivlan över det dåliga intresset. Varför är det så?
En förklaring kan vara oförmågan hos styrelsen att analysera verksamheten efter förändringar i omvärlden. "Så här har vi alltid gjort", blir oftast standardsvaret.
Om en förening ska överleva på lång sikt måste små förändringar i verksamheten ständigt övervägas, dock utan att ge upp föreningens grundläggande uppgift och själ. Gör man inte detta tvingas man till en radikal förändring som i värsta fall kan innebära nedläggning av verksamheten.
Den enskilde medlemmen har dock ansvar för att delta i föreningens verksamhet och inte bara betala medlemsavgiften.
Alve Gustafsson,
Kisa
Små förändringar räddar föreningslivet
Efter att ha tagit del av artikeln om föreningslivets kris måndag 8 oktober i denna tidning vill undertecknad bidra med följande kommentar. Efter att jag varit och är aktiv i föreningslivet känner jag igen tongångarna i artikeln.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.