Jag är inte känd för att hålla tyst när något är fel, och jag tänker inte vara det nu heller. Jag kom till Mariannelund 1974 som 8-årig grabb från Målilla, då mina föräldrar tog över nuvarande Solhöjden, då hette det Solhems Sjukhem.

Och nu svarar jag för mig själv och inte mina föräldrar, detta är mina personliga tankar om dessa planer på en flyktingförläggning.

Att tjäna pengar är inte olagligt, men att på detta sätt begrava det som en gång var kan jag inte köpa, det gör ont inom mig att veta att det som en gång var inte längre har något värde. Jag ser Bert Karlssons syndromet i detta, och jag kan bara beklaga att mitt gamla Solhems Sjukhem med så många minnen nu ska bli ett asylboende.

Jag lider med många i Mariannelund, som inte fått chansen till att säga varken bu eller bä.

Jag har Mariannelund att tacka för så otroligt mycket, men nu går det inte att känna igen, människor biter ihop i tystnad, därför att dom vill inte vara till last, törs inte säga vad dom innerst inne känner, och det smärtar mig.

Kommer man hem någon gång till Mariannelund så finns inte känslan kvar. Kom ihåg, en gång drog vi åt samma håll när det gällde Mariannelund, den tiden är förbi nu.

För mig kommer Solhems Sjukhem för alltid vara just Solhems Sjukhem och inget annat, det var då när byn andades tradition, glädje och kärlek, detta är mina ord, och ingen annans, och jag står för dem rakt av.

Kom ihåg en sak, jag vill också hjälpa människor som har det svårt i världen, jag skänker ett par hundralappar till UNHCR, så att dom som flyr kan bli hjälpta på plats i närområderna.

Men detta är inte rätt väg att gå, detta är inte rätt mot medborgarna i Mariannelund, att totalt köra över historia och traditioner som Mariannelund besitter, och ni vet om det, men törs inte säga något i rädsla för att bli kallad rasist, något som jag vet att varken ni eller jag är.

Vi har än så länge yttrandefriheten kvar i Sverige, så jag har rätten på min sida att tycka vad jag vill om detta. Jag tycker att det är en stor sorg bara, tomhet och totalt deprimerande att detta nu ska bli verklighet 2015.

Nils-Erik Johansson
En gång Mariannelundsbo med hjärtat kvar