Jag är säker på att dina föräldrar utövade en hel del pedagogik i uppfostran av dig. Nej Östling, fokusera på vad vi debatterar; ska valet av barnomsorg vara statens eller föäldrarnas? Jag ska fatta mig kort:
- Ja, alla barn behöver sina föräldrar. (Behöver det skrivas?)
- Ja, ibland är den kommunala barnomsorgen bättre än en del föräldrars "omsorg". Men det handlade ju om var varför staten bestämmer vem som ska vårda barnen, eftersom man ger subvention till barnomsorg i kommunalt hem, men inte i familjens hem. Det är ju ett synnerligen märkligt beteende; en stat säger att om föräldrarna går ihop och anställer vårdare, avstår själv från omsorgen dagtid, så subventioneras detta med statliga medel. Men bara om omsorgen sker i offentlig regi. Det måste ju betyda att man anser detta bättre för barnen, än om barnen får omsorg i egna hemmet. Sanningen är väl att man inte bryr sig om barnet - sanningen är väl att systemet tillkommit med hänsyn till den vuxnes behov av att "förverkliga sig själv" ute på lönearbete. Arbete i hemmet har ingen statlig övermakt någonsin ansett vara "arbete". Sorgligt att du för den tragiska uppfattningen vidare, Östling. Resultatet tror jag nu vi alla ser bland många utsatta barn; vilsenhet, normlöshet, respektlöshet och en enorm saknad... Nu svarar Östling enligt partibokens retoriska formalia, att jag angriper föräldrarna. Jag vill förekomma detta och säga att jag inte alls gör det utan angriper statens överförmynderi och detaljstyrning, som inte låter oss själva välja utan styr våra val med subventioner och beskattningar. Det kanske förvånar Östling, men många av oss villl välja själva.
Micael Glennfalk
Svar till Östling
När jag nu debatterar med dig förstår jag förvirringen dina politikerkollegor känner i debatten med dig. Du blandar äpplen och päron hej vilt, och säljer dem som apelsiner... Hur du kan räkna bort föräldrarna som "ett pedagogiskt komplement" är rent otroligt! Var har du växt upp?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.